Jag saknar min mormor

Jag saknar min mormor. Hon hade knut i nacken och sörplade kaffe från ett fat med sockerbit mellan läpparna. Mormors läppar var lite böljande och lite putande och hon hade i allmänhet ljusblå kläder, en färg hon gillade.

När vi var små flickor hälsade vi på mormor. Då fick vi ligga i soffan i vardagsrummet, under den stora klockan, som slog med dova slag varje timme. Det var en utdragssoffa och vi fick plats alla tre, jag, min syster och mamma.

Det luktade av träet i soffan. Jag kan känna lukten än i dag. Soffsängen hade utsirade frukter på bakstycket, äpplen tror jag det var. Samma mönster fanns på de andra möblerna, klädskåpet med spegeln och skrivbordet och matbordet, samt på stolarnas ryggar.

Det var inget stort rum, men det var ganska fullt med möbler. Mormor hade en staty av en pojke i kortbyxor i metall i fönstret. I fönstret med spetsgardiner stod blommor, förmodligen pelargoner och på piedestalen på golvet stod en lilja i en fin blomkruka. Den krukan har jag i dag hemma hos mig.

När mormor vaknade på morgonen, hade hon sitt långa hår utsläppt och flanellnattlinne.Håret var väldigt långt och silvergrått. Då eldade hon i vedspisen i köket och öppnade luckorna vid golvet, där hon förvarade veden. Där inne kunde man ibland skymta en liten mus bland vedträna. Mormor lyfte på ringarna i spisen med en spiskrok, för att reglera värmen. Hon kokade kaffe och gröt på spisen på morgonen. Jag saknar min mormor. När man är barn, är det inte mycket man förstår av livet. Mormor var gift med Gilbert, som var gårdfarihandlare och fotograf. Han var med och startade syndikalisterna i Sverige. Han dog i spanska sjukan. Jag ville fråga mormor om hur hon klarade av sina fyra flickor, tills hon träffade sin andra man, som prästen varnade henne att gifta sig med. Mormor gifte sig ändå med honom och fick en flicka. Hon kanske var lite anarkist?

Jag och min syster var med mamma på sjukhuset och träffade mormor en sista gång. Hon fick cancer och magen svullnade upp. Hon var gul i ansiktet. Stackars mormor! Men hon lider ju inte längre. Tänk att så mycket går oss förbi, och när vi vill veta mer, är det för sent.

Jag saknar min mormor.

Av Pia Isaksson 28 jun 2012 10:40