Gula Febern

“I will leave no memoirs."

- Comte De lautréamont


Gula febern - Iskallt Uppdrag







Stackars fru Greta Perspectiv hade under sina sista år som icke-parasiterande celluppbyggnad, som antiamöbisk livsvålnad hur som helst fått för sig, sitt ekonomiska oberoende till trots, att nattetid arbeta som grå, grå städerska på Beckombergas allra slutnaste enhet.

En polariserad uppkäftighet. En heroinfylld nakenhet. Hon hade valt nattpasset och det vilade i hennes stilla utslocknande minne något förunderligt rent över dessa egentligen infernaliska nätter.

När hon tänkte tillbaka på skabbsoffan, mannen som avfyrade svarta prickar med sina ögon då han förvandlades till ett troll och påstod sig ha vandrat barfota från Malmö till Ryssland, och seriepederasten som genom den minimalistiska matluckan stack ut sin världsdel; det ejakulerande könet, uppfylldes hon av den tvehövdade melankolin, det bitterljuva - det förflutna, ett förflutet.

- Greta, Greta, Greta! Hallå i huvudet! Sitter du och drömmer dig bort? Sa Elvira lagom glatt.

Greta ruskade på sitt skallben, satte hypofysen i gungning för att skaka av sig förflutetsfären och äntra nuet.

- Ja. Elvira. Jag gör visst det.

- Får jag fråga vad hon tänker på?

-Det som kommit och gått och de mycket sjuka människornas outtröttliga behov av tröst, näring, kärlek och syre. Greta suckade tungt.

- Tänker du på något mer?

- Ja. Jag tänker kanske framförallt på hur och varför och ursprunget därtill, vad vad innebär och varför något blir. Hon suckade återigen, om möjligt djupare och tog återigen ton, nu med en snarast deterministisk ton i rösten; Universum expanderar, Elvira, och det är inte som man trodde en stagnerande process, det är en accelererande process, allt kommer dras isär, till och med atomerna, atomerna som till större del är ett tyst mörkt vakuum. Vi befinner oss alltså i ett konstant accelererande vakuum och jag har då verkligen i sanning svårt att se någon poäng med det.

-Nej, sa Elvira eftertänksamt, det finns nog ingen poäng med något. Det finns ett nu och ett sen och ett vidare. Jag brukar tänka som så att världen är som den är och så är det bara. Kanske är människans så kallade högre medvetande spöket i maskinen, Nietzsche sa ju att vi är de enda som kan ha tråkigt, om du tillåter mig citera din högdragne landsman. Våra grannar kommer slinta med rakhyveln över sina ovetande kindben även imorgon om du och jag Greta, just nu, skulle begå självmord tillsammans. Tycker du att hat är rent?

- I förhållande till vad?

- Rent spontant?

- Ja.

- Nu är det för sent.

Av Johann Von Fritz 16 jun 2012 13:47