Älskade planet Del 1 av 2

Kapten Immons ser den väldiga planeten närma sig allt hastigare. I 716 dagar och lika många nätter har han drivit omkring i tom och intetsägande rymd, den sista tiden med den avlägsna stjärnan RU Pegasi som enda sällskap. Det kan han se på instrumentpanelen framför sig.
716 dagar har gått sedan InFuraketerna tystnade för gott. De hade varit i formtillstånd, tillryggaläggande knycklig rymd nästan lika fort som ljuset när de tystnade.
Det är lustigt, tänker Immons; det spelar ingen roll hur närma ljushastigheten man kommer, ljuset forsar förbi lika fort ändå.
Så skrattar han till. Vad spelar sådana funderingar för roll nu? Allt är över. Han suckar uppgivet och skakar på huvudet så att det tunna, gråa håret flaxar till. Han är den siste. Honom har ödet behållit som sin egen lilla leksak. Precis som ett elakt barn som långsamt studerar en insekts död.
Resten av besättningen slipper barmhärtigt nog närvara vid den slutgiltiga föreställning som oåterkalleligt väntar på honom, men det är väl vad som förmodas av en kapten.
Simmons är besviken, men samlad. Det är åtminstone ett värdigt slut.
Han ser ner mot den väntande planeten som växer fram på vidskärmen framför honom. Det går inte att se särskilt mycket än. En tät, virvlande molnmassa - som säkert innehåller alla möjliga grundämnen utom syre - stormar fram i en vansinnig fart över ytan. Planeten är helt täckt av dessa furiösa molnmassor. Men vad spelade det för roll vad som döljer sig där nere? Planeten ska ändå ta emot honom med en sådan kraft att själva tanken på att överleva är löjlig. Visserligen är skeppet byggt för att klara av höga temperaturer av det slag atmosfärisk friktion skapar, men den fysiska kontakten med själva planeten kvarstår.

Skeppet hade släppt den magnetiska nätplattan i Styx City på Charon för cirka sex år sedan med full besättning. Deras mål var SS Cygni-stjärnan RU Pegasi. Skeppet var det första i sitt slag där de nya upptäckterna med rymdkontraktionseffekten skulle sättas på prov.
De hade upptäckt planeten omedelbart när de kom ut ur veckad rymd. Några dagar senare stannade de InFumototerna och accelerationen upphörde. När de skulle starta upp motorerna igen var det som förgjort. Alla ansträngningar var förgäves. Kort därpå började de första dödsfallen kasta olycksbådande skuggor över dem.
Immons slänger en hätsk blick på dathjälmen som ligger i ett hörn på golvet dit han kastat den.
- Din djävel, muttrar han. Mig ska du inte få.
Inte förrän han själv till slut angreps av skeppsdatorn förstod han vad som hänt och vilket helvete hans besättning genomlidit. Datorn hade sugit all livskraft ur dem. I ett desperat försök att finna lösningen på problemet med InFumotorerna hade den gått igenom all tillgänglig data. Besättningens hjärnor var de sista osökta filerna. Utbrända efter ett kort ögonblick av superaktivering föll de, en efter en. Och han kunde inte ens gissa sig till problemet förrän han själv satte på sig dathjälmen dagen efter Sigana föll ihop på samma sätt som alla de andra, med små rännilar av blod sipprande ur ögon, öron och näsa. När chocken slog honom via sensorkretsarna i hjälmen flög han iväg ett långt stycke. Det var det som räddade honom. Hans nervösa läggning och lite tur.
På den stora vidskärmen växer den väldiga planeten allt närmare. Simmons studerar nyfiket molnmassornas snabbt skiftande mönster. Det storslagna skådespelet har en hypnotisk effekt på honom. För ett kort ögonblick tycker han sig skönja ett väldigt ansikte med två orkanögon som ser rakt på honom. Han vänder bort blicken från skärmen. Inte så konstigt om han börjar se saker efter allt som har hänt. Att han klarat sig ur datorns dödliga grepp är inget mindre än ett mirakel. Han kan se hur en lång, tyst svans av banerinsvepta kistor följer skeppet, böljande som en långsam pisksnärt genom tom och tyngdlös rymd. Hans eget slut är inte långt borta nu, men det är, om än en liten, så dock en triumf, att han har överlistat den övernitiska datorn.
På skärmen fortsätter de täta, stormpinade molnen av okända gaser att bjuda till fest. Ett färgskådespel som skiftar från ljust rosa till rött och mörkbrunt, med inslag av grått och svart. Väldiga virvlar öppnar och sluter sig. Tunga molnmassor välver och omdanar helheten i nya utflytande mönster. Det är en akvarellisk leklust av enorma proportioner och Immons blick sugs åter in i den vilda dansen.
När skeppet slutligen kommer i kontakt med de översta molnlagren känns det som om någon rör vid honom. Skeppet börjar kränga våldsamt i de oerhörda vindstyrkorna. Med ett plötsligt sprakande och i en kaskad av elektriska gnistor slocknar skeppets alla elfunktioner.
Bestört rusar Immons upp. Han fumlar i mörkret, svär och snavar när skeppet kränger i en ovanligt häftig stormby.
När han kvicknar till upptäcker han att han lever. Fastän han samtidigt inser att det är en omöjlighet. Om han inte är död, påminner döden om livet så till den grad att det inte går att skilja dem åt.
Han slår upp ögonen och ser sig oroligt omkring, men det som möter hans syn är inte alarmerande på något sätt. Han ligger kvar på golvet i kommandohytten. Han minns hur mörkret och en helomvändning i vind och tyngdriktning helt hade överrumplat honom. Nu lyser ljusplattorna som om ingenting hade hänt. Skeppet ligger alldeles stilla.
När han ser upp mot vidskärmen får han nästa stora överraskning. Mjuka kullar, lummiga med träd och buskar, böljar bort i fjärran under en ljusblå himmel. Immons flämtar till. Han kan se hur fåglar flyger ut och in mellan grenarna på de närmaste träden och framför en lövträdslund lite längre bort står en flock hjortar och betar. Ledarhjorten lyfter på huvudet och tycks se på honom.

Av Bengt O Björklund 29 maj 2012 15:26