Den Gula Febern

Kap. 3



“Existence is... Well... What does it matter? I exist on the best terms I can. The past is now part of my future. The present is well out of hand."
— Ian Curtis


Gula febern - Way of the warrior is death



Elvira i autonom dagdröm. Ligger naken på golvet med krucifixet mellan sina skälvande lår. Hon vaknade till en ny modig dag. Reste sig från golvet och lät det heta vattnet rinna över den för dagen utomkroppsligt vackra vita kroppen. Hon tänkte att brevet säkert handlar om skuld. Hon har börjat fingra och lukta på kuvertet; men inte gått längre än så, än.

Kuvertet inger en känsla av att vara en extraordinärt varmblodig varg, det är hon säker på. Drömbild eller verklighet, eller tillståndet ungefär mittemellan som inte är ett ickevara och heller inte semi, kanske ett vakuum i rörelse?

Resten av dagen förflöt balanserat men mot kvällen: Elvira på en livslina omhuldad av tvära kastvindar och hon håller inte balansen, tvärtom.

Ögonen. Elviras, på skaft
ett hämningslöst inre sökande.

Hon undrade vad som hänt, vad som höll på att hända och om hon skulle kunna ta det med vansinnig ro. Senare. Under natten, har Elvira tvättid. Mitt i natten. Någon kanske är vaken? Hjälp, inte särskilt angenämt. Elvira blir knäsvag av skräckscenariorna som flashar över hennes näthinnor så snabbt att hon bara hinner känna dem, inte uppfatta dem.

Elvira kan stöta på vilken faktor som helst i trappuppgången, faktorerna som innebär kval, hat och självömkan genom småtimmarnas ensamhet.

Blöt tvätt ända in på den sena morgonen, igen?

Rädslan andas häftigt i hennes nacke ty gubben Angst, den planlöse poltergeisten spankulerade spensligt, oroligt, i källargången fram till tvättstugan och blev därmed en omedelbar katalysator, en av de fruktade faktorerna som till och med hade tilltalat Elvira med ett:


- Nej men hallå.


Med en uppsluppen stämma som om det inte på något sätt var märkligt att de mötte varandra i det fuktiga mörkret 04:08 en onsdag.

Elvira hade tittat på Angst ansikte noga för första gången och trots mörkret hade hon sett något intressant, otydbart, och kanske därför intressant, likväl kände hon att Angst ansikte skulle uppta större delen av hennes tankekraft de närmaste dagarna. Kanske en mening med att driva som en kork i vinden, tänkte Elvira men grät ändå fram till lunch då hon somnade stilla på den persiska mattan i vardagsrummet efter en joint.




Dröm: Stella! Den ariskt askblå evighetsbilden. Argusblicken! Camille Flammarion! Ansiktet och namn i en karusell av ljus, idealiserande tysk perfektion. Överjordisk, Stella, Camille, bilderna på dem. Så otäckt vackra. Ett slags komalyriskt tillstånd; alla människor i samma sömn, ser bilderna, drabbas, blir knottriga över drömkropparna, och torkar sina under drömtiden numer alltid tårade, trötta, söndriga uppsyner.




Hon vaknar. Svettig. Chockad. Reser sig och springer. Runt, runt, i vardagsrummet och fortsätter så i timmar. Omöjligt att stanna. Så, utan förvarning, stannar hon. Fötterna är skinnflådda av de trasiga blåsorna och hennes andhämtning svag men det verkar inte råda några tvivel om att hon kommer överleva. Vaknar igen. Tänker att hon verkligen inte är den hon tror sig vara, sedan säger hon lågt till sig själv att hon glömmer, att hon vet det.
Dessa blodiga fötter, var härstammar de ifrån frågar hon sig ganska snart, förmodligen från drömmen konstaterar hon och ryser.

Både Angst och Elvira tycker att man får tycka som man vill men de anser nog båda att praktiskt taget allt är en hemlighet.

Tre dagar senare cyklar Angst inbillat neurotiskt, tvångseuforiskt, mot oasen: kolonilotten vid havet. Han har döpt den till knivhugget i buken. Han visste fortfarande inte, han trodde åtminstone inte att han visste. Det var en underlig, besynnerligt tranceartad Angst. Som en marionettdocka med kryss till ögon for han från grönsaksland till grönsaksland. Mixtrade med dna.

Riktigt informerad. Det är svårt med antennerna för Angst.

Kråkornas vardag i harmoni med något han visste för mycket om för att påstå sig veta något om. Det lättsinta:

avföring och att inte veta av?

Tycke uppstod aldrig men Angst kände sig alltid som en gentleman bland sina prydliga rader.Han odlade i system, först rader, bokstäver, sedan i koder, vilket mynnade ut i ett slutligen som kunde benämnas;

rent krig.

Skall man göra något optimerar man det tänkte han och har någon något att invända så kunde de få göra det för de små grytorna då även de sägs ha lock. Längre än så behövde Angst sällan tänka eftersom allt uppenbarligen står väldigt klart för honom. De andra i den lilla lunden respekterade honom. Han hade kopplat in sin iphone till högtalare så

http://open.spotify.com/track/6PZDPg3dZgJkNL6nVMUB4b

ljöd för jämnan i kolonilotten när folket spankulerade spensligt och inspekterade genom sina jordtrampade stigar mellan raderna av rädisor, citronmeliss, erfaret uppbundna gurkplantor, fleråriga rosmarin,babymorötter och körvel.

Av Johann Von Fritz 20 apr 2012 16:47