Ögonvrå

Om jag nu börjar skriva, beror det antagligen på att jag föreställer mig att jag ser mig själv skriva, eller skrivande, just här vid detta bord bredvid fönstret, utanför vilket björkarna och tallen med fågelboet står på sin vanliga plats. Det är faktiskt egentligen lättare att sitta här och skriva i tanken, när man faktiskt egentligen inte sitter här alls - och ändå gör jag det! Här är någonting som är värt att undersöka: Hur kan det vara lättare, eller ens möjligt, att sitta här, vid detta bord i köket inne i det stora röda tegelhuset från 1896, vilket jag faktiskt gör...och ändå helt och hållet sitta vid detta bord i matrummet vid fönstret med skatboet utanför?

Jag reser mig från stolen, går ut genom dörren och vandrar långsamt längs den smala grusgången. Mellan gruset letar sig små grästuvor upp, trycker på och breder ut sig och vinner snart i kraft av sitt antal, sin ungdom och styrka. Vinbärsbuskarna som kantar gången är också gamla och äppelträdens mossiga benknotor drar en i håret när man böjer sig ned för att plocka fallfrukt eller för att dra gräsklipparen kring trädets stam. När jag vänder mig om och tittar rakt fram, ser jag det röda hus byggt av tegelstenar som jag såg när jag var kanske tio år gammal och ritade det jag såg. Jag har inte hittat huset, jag har inte ens letat efter det. Huset verkar ha hittat mig.

När jag nu sitter här vid bordet och skriver och tittar upp och ut genom fönstret och tänker mig att jag skulle gå längs grusgången och sedan vända mig om, försöker jag tänka mig att jag ser mig själv sitta här och titta ut. Jag kisar och försöker verkligen anstränga mig för att se, men det verkar vara alldeles omöjligt. Jag för
söker med att tänka, att om jag låtsas vara någon annan som står utanför på grusgången och tittar mot huset och mot fönstret där jag sitter, skall denne andre kunna se mig sitta där. Vänta nu, för nu måste jag bara lägga ned pennan en stund och känna efter om det fungerar...

Du, min läsare, ja - jag föreställer mig dig som en man. Jag försökte föreställa mig dig som en kvinna, för på sätt och vis hade jag gärna velat att du vore en kvinna, men det går inte - lika lite som det går att föreställa sig mig själv som kvinna när jag sitter här och skriver dessa rader. Kvinnan som står utanför på grusgången och betraktar den här åldrande mannen när han sitter och skriver är däremot i högsta grad kvinna, av den gamla sorten med långa kjolar i robust grå-blå-randigt tyg och huckle på huvudet; strykerska och hushållerska i slutet av 1800-talet.

-"Jag heter Kristina Charlotta", säger hon, "men kallas Lotten."

Vi lämnar henne där så länge, där hon står på grusgången och kisar med ögonen och torkar svetten ur pannan med underarmens ovansida därför att händerna är smutsiga av jord från trädgårdslandet.

Av Eva-Lotte Wajner 15 mar 2012 13:23