Ma Oftedal: Nu skiljer jag mig från kyrkan!

Det är med stor tacksamhet och glädje som jag ser tillbaka på de 32 år som jag tjänat som präst. Alla underbara möten med människor i sorg och glädje, gudstjänster och konfirmationsläger, kyrkor, kapell, katedraler och bårhus. Mitt hjärta är fullt av kärlek till alla jag mött dessa år.

Och varför slutar jag då som präst i kyrkan? Jag vill gärna förklara, eftersom jag vet att många här har följt mig genom åren, läst mina böcker, lyssnat på mina föreläsningar och några också blivit nära vänner privat. Man kan se prästvigningen som ett äktenskap med kyrkan. Man hör idag teologer som antagits till olika stift inför sin prästgärning, tala om "förlovning". För cirka 15 år sedan tog Kyrkan ut "skilsmässa" med mig. Jag förlorade rätten att vara präst, på grund av av boken "Doxa", som kom ut 1996. Det var tio anklagelsepunkter, med varierande status. Man kan väl likna det med, att kyrkan ansåg att jag varit otrogen, framförallt med nyandligheten. Då var jag präst i en statskyrka och Domkapitlets beslut kunde jag tillsammans med min advokat överklaga i högre instans. Efter en långdragen process med rättegångar och intensiv mediebevakning, friades jag på samtliga punkter och fick tillbaka prästämbetet.

Men det var juristerna som friade mig, inte kyrkoledarna. Av kärlek till kyrkan och alla människor som söker tröst, mening och rituella sammanhang för sina livshändelser, har jag stannat kvar. Känt att det ändå varit min fortsatta kallelse, min mening. Och jag har också haft en förhoppning om att den trasiga relationen skulle med tid helas. Men så blev det inte. Kärleken blev aldrig besvarad. Tvärtom har jag från kyrkans håll bara mötts av anmälningar, misstro, förakt och gräl. Jag har på många sätt inte varit en perfekt människa, men jag har alltid försökt att göra mitt allra bästa och alltid hållit mitt ämbete och uppdrag som präst högt. Det vet de som känner mig.

När nu den senaste anmälan kom, för några veckor sedan, till Domkapitlet, från en diakonissa i Säffle, beslöt Stockholms Stift att granska mig igen. Nu gällde det - reinkarnationstro! Som om det var en brottslig handling, skulle jag förklara mig, försvara mig och det tänker jag inte göra. Det får vara slut nu! Den stränge äktenskapspartnern Kyrkan, var inte ens intresserad av ett parsamtal. Jag har uppmanat alla misshandlade partners genom åren, att lämna sina äktenskap, för ingen ska år ut och år in acceptera att bli gjord illa. Och nu får det vara nog för mig också. Jag skiljer mig! Och det är i sanning också så, att min kärlek till kyrkan har dött.

Men jag tror, som ni vet, fortfarande på Kärleken! Jag tar nu med mig alla års erfarenhet av ceremonier, människor, andlighet till en annan plats, ett annat forum. Hur det kommer att se ut ska bli spännande att se. Kanske kan min gamla dröm om ett Högtidshus, ett Ceremonihus nu bli verklighet. Ett sammanhang där man fri från dogmer, konfessioner och begränsningar får utforma sina ceremonier som man vill, med min och andras hjälp. Jag får nu inte längre viga, döpa, eller förmedla nattvard. Men jag kommer de närmaste dagarna att ansöka om borglig vigselrätt, och fortsätta hjälpa de som vill med livsavgörande ritualer, fast nu utanför Svenska Kyrkans ordning.

Jag vill också nämna att den tystnadsplikt jag haft genom åren, gäller för mig livet ut, även om jag inte längre är präst. Så, mina vänner! Här ser ni en nyskild, lite omtumlad kvinna, som om två år fyller 60 och som känner att livet börjar igen. Och jag är övertygad om att jag kommer träffa den verkligt rätta kärlekspartnern igen!

Välkomna till kanske ett nytt bröllop! Ljus och kärlek!

Av Ma Oftedal 15 feb 2012 15:00