Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Ett kvällsdopp

Mera om min pappa

Bada med Pappa

Var mina sandaler vita? Var min klänning av ljusblå piké med liten rund krage? Var mina ben solbrända och med skrapade knän? Var jag fräknig på näsan? Smakade mitt skinn salt? Ja, jag var allt det där, den gången när pappa kom ut från staden. Det var blåst i luften. Det var grått på himlen. Det var som om himlen hade kastat sin skugga över klipporna. Poppelhäcken rasslade och visade sina ljusgråa bladsidor. Fanns det doft av kaprifol i luften? Luktade det av gräs och sötma från de blåa blommorna? Fanns det en gul rand ute vid horisonten? Ja, det fanns allt det där, den gången pappa kom ut från staden. Efter jobbet. Stadsklädd i trenchcoat och hatt med svettrem och med sin portfölj i handen. Hade han sin gröna skjorta? Nej, den var vit den här gången, den gröna hade han mycket senare. Men den där dagen var den vit. Och han luktade som mjölk, som han alltid gjorde.

Vi hade ätit stekt makrill. Var det med stekt dill, som frasade mellan tänderna? Och kallt mjölkglas? Ja, vi åt den middagen, men det var en annan kväll. Det fanns ingen dill den här kvällen.

Höll pappa mig i handen? Nej, han höll i sig själv, liksom jag höll i mig själv, Vi höll båda i oss själva, men kvällen höll oss tillsammans.

Fann vi stigen över klipporna? Där var en hemlig stentrappa. Fann vi den också? Ja, vi fann den alltid. Våra fötter fann den. Mina fötter i vita sandaler, pappas i bruna, stora. Vi klättrade över den lilla stenmuren. Vi följde det salta doftspåret ner mot viken. De taggiga buskarna vek undan, där vi gick. Det rasslade och prasslade i snåren av vesslor och småfåglar. Måsar fanns det gott om. Jag vet att de skrek. Ljudet åkte kana över våra huvuden.

Pappa hade sin vinröda badrock över armen. Jag min gröna i en plastväska. Det var kallt, men det var helt ofarligt. Vi var modiga. Vi vågade gå till badet på kvällen. Pappa och jag.

Allting var ödsligt och tomt. Ingen människa var ute. Gick jag före pappa? Såg jag honom som en mörk silhuett mot den grå och rosa himlen? Sprang mina vita sandaler av sig själva, så att jag flög framåt? Vinden rufsade om mitt hår. Pappas tunna hår stod som en frans över hans långa öron. Fanns det bullar och saft? Nej, det fanns inte bullar och saft, bara våra badrockar.

Vad pratade vi om? Pratade vi om Allan, han som var tokig? Allan som var ute och gick på kvällarna, när ingen såg honom. Pappa visste att han inte var farlig. Med pappa var inte Allan farlig. Allan hade tjock hals, och hans röst var hes och entonig. Han sade bara två olika ord. Kallt. Varmt. Det kunde väl inte vara farligt?

Kom han den kvällen? Ja, han kom med sin stora keps neddragen till öronen. - Kallt, sade han. - Ja, sade vi. - Varmt, sade han. - Ja, varmt i vattnet, sade vi. Allan följde efter oss på avstånd. Det var inte alls sant att han tog på småflickor. Han gick bara omkring med sin tjocka hals och påse under hakan som en kalkon. Han hade stora händer, som han vred utåt, när han gick. Han var blek i ansiktet. Pappa var också blek. Han måste arbeta så länge om dagarna, men nu skulle han bada. Hans mamma hade lärt honom att bada. Min farmor hade lärt honom att bada på kvällen. Och jag lärde mig av honom.

Vi bytte om i den huttrande vinden, i den knottriga blåsten innanför det lilla stenfortet. Jag drog av mig mina skära underbyxor och lade min klänning under en sten. Kanske den var vit med blå blommor? Kanske var det inte den av blå piké? Mina vita sandaler ställde jag ovanpå klädhögen. Pappas badbyxor var mörkblå med ett vitt skärp. Han hade alltid ett skärp, det hette livrem. Pappa var vit på bröstet, han bytte om under sin badrock. Allan strök omkring oss hela tiden. - Varmt, sade han. - I vattnet, sade vi. Fanns det ett hot? Fanns det en underström av fara? Skulle Allan slå in mitt huvud med en sten? Ville han det? Men han bara cirklade runt oss, medan hans ögon liknade bollar mer och mer.

Vattnet var inte alls kallt, det var ljumt och smidigt. Pappa frustade och dök ned med sitt huvud. Han simmade några tag. Jag hasade i från en sten, men jag rev mig inte på havstulpanerna. Jag simmade några tag, men jag dök inte ner med huvudet. Jag höll hakan högt, så det stramade i nacken.Sedan stod vi på klipporna med våra badrockar hårt omknutna med skärpen. Allan stod mycket längre bort och såg inte på oss längre.

Det var tyst nu, blåsten hade lagt sig, och vattnet var blankt. Jag längtade efter pappas händer. Längtade, men rörde inte. Mina fötter och händer var klibbiga av salt. Fötterna gick trögt ned i de vita sandalerna. Det var mörkare i luften.

Vi gick tillbaka igen över klipporna, uppför stentrappan, förbi de rasslande snåren. Förbi de skära törnrosorna. Förbi några trasiga fågelägg. Förbi det sträva gräset som kunde göra sådana djupa skärsår. Vi gick genom den starka lukten av kaprifol och huset lyste vitt och alldeles suddigt där vägen slutade.

Det här var ett kvällsdopp, efter att pappa hade kommit ut från staden. Det hände precis som jag har sagt. Allan sade som jag sagt. Pappa gjorde allt det där, och jag skrev ned allting, som det var. För att det var det som hände den där kvällen. Ingenting mer.

kerstin svea dahlén