Har La Dolce Vita ett utgångsdatum?

"Du fyller trettio nästa år", sa en några år yngre kompis med omisskännlig skadeglädje i rösten. "Det gör jag inte alls", kastade jag snabbt ur mig till svar, hjärnan fortfarande inställd på år 2011 och det tog några sekunder att inse att det hon just sagt var sant. Trettio? Jag?

Sedan dess har tanken inte lämnat mig riktigt ifred. Ålder är ingenting jag sysselsätter min hjärna med så mycket i vanliga fall - bland de människor jag räknar till mina närmaste vänner har jag en artonåring och en fyrtiofyraåring, och det är lika lätt att prata med dem båda utan att känna av mycket till åldersskillnad. Jag lever min egen version av det ljuva livet och grubblar förvisso mycket över min existens, men sällan relaterat till min ålder.

Men nu när jag plötsligt ser den där av många så fruktade och symbolladdade trenollan hägra vid horisonten, har jag mot min vilja börjat utvärdera och jämföra mig på ett sätt jag inte riktigt tycker om. Kommentarer om vad jag "borde" göra och ha uppnått låter sig inte klacksparkas ut ur mitt sinne lika lätt längre. Jag ser gamla klasskamrater och andra i samma ålder på Facebook, människor jag inte längre umgås med men upprätthåller en ömsesidigt artig och vänlig relation till genom att läsa och gilla varandras statusrader ibland - de flesta lever en helt annan sorts liv. Lars Winnerbäck sjunger "Det är så mycket man borde ha klarat av vid det här laget och bestämt..." på radion och det är så jag känner mig när jag läser om dessa människors liv; så full av "oavklarat" och "obestämt" i jämförelse. De renoverar hus och köper dyra hushållsapparater och semestrar på resorts med Bamseklubbar. Jag struntade i julpyntet i julas "Hjälp jag hinner inte, äsch, jag får ändå min dos julstämning hemma hos mamma och pappa..." och köper aldrig någonting man faktiskt kan ha nytta av men däremot på tok för mycket kläder och skor och handväskor, och när jag far bort någonstans är jag mest - tja, berusad på konserter och nattklubbar. Om sanningen ska fram.

"Du borde skaffa barn", har folk sagt mig de senaste åren. "Det är meningen med livet." Och deras tindrande, harmoniska ansiktsuttryck har nästan fått mig att köpa det, ibland. Sedan läste jag 7,5 högskolepoäng i "Livets mening" och fick den idén ganska effektivt punkterad av en mängd filosofiska argument av stora tänkare. Tillbaka på ruta ett.

Inte för att jag inte tycker om barn. Det gör jag, även om jag inte känner så väldigt många barn och har en tendens att använda lite för stora ord när jag pratar med dem och gapskratta när de säger saker som "Jag vill skära i Teletubbies med en kniv för att se vad som finns inuti!" när jag förmodligen borde bli oroad och tänka att det är en liten seriemördare in spe jag konverserar med.

Men det är en sak att vara den där roliga personen som dyker upp ibland med fina inte sällan oavsiktligt olämpliga presenter och tramsar och dansar och råkar säga fula ord att skratta åt, och en helt annan att faktiskt vara förälder åt ett barn. Tanken är mig inte helt främmande och känns inte omöjlig - jag har en förmåga att växa med ansvar - men om det inte är mer än just en trevlig tanke så känns det inte rimligt att sätta en helt ny människa till jorden för att skramla ihop några sista-minuten-vuxenpoäng och få tillträde i sociala cirklar där man inte riktigt platsar om man inte har en gyllene blöjbärande inträdesbiljett.

Att skaffa barn är naturligtvis bara en aspekt av den tillvaro som jag har börjat gå runt och misstänka att människor förväntar sig att jag ska sträva mot - när de inte säger det rent ut - sedan nästan-trettio-insikten ramlade ner över mig som ett ton tegelstenar.

Samtidigt så märker jag hur dessa paranoida stunder redan har blivit färre och troligen kommer att upphöra helt om ett litet tag. Det räcker att logga ut från Facebook och gå ut i den andra mer verkliga verkligheten, där jag lever som jag alltid har gjort - jag blåser mina såpbubblor och dansar mina spontandanser, bleker håret vitblont och köper randiga färgglada strumpbyxor, har nattpicknick med mina vänner och skriksjunger Disneylåtar med en vinflaska som mikrofon. Lever, älskar, skrattar, skapar, drömmer.

Och jag inser att även om alla mina barnsligheter, intressen och manér snart eller så småningom kommer att omtolkas i en del ögon och bli tecken på ålderskris eller ett patetiskt försök att hålla fast vid en svunnen ungdom, så spelar det inte så stor roll. Jag älskar mitt liv och den jag är, och jag är i grunden genuint lycklig. Det kommer att krävas betydligt mer än Facebook-status-status eller någon fånig siffra för att ändra ett så vinnande koncept. Vad det blir, om det blir, återstår att se.

Men om jag i september år 2013 sitter med en bebis på armen och pratar lyriskt om min nya torktumlare och säger saker som att "livet är inte fullständigt förrän du har fått en liten" i överlägsen ton till alla som inte vill höra på - feel free att slå mig över huvudet med den här krönikan. Slå mig hårt.

Av Malin Michea 10 jan 2012 13:44