Att se patienten som medmänniska

Jag har skrivit om att "hålla sig innanför ramarna" någon gång förr, och problem som uppstår när man inte riktigt gör det. Även om vi tenderar till att bli ett mer och mer individanpassat samhälle så är ramarna sollida, och vi ska inte sticka ut för mycket.
Jag som är sjuksköterska märker detta väldigt tydligt då man ofta för fram det kollegiala som argument. Vi måste göra samma sak allihopa, och gärna på samma sätt. Det är lite som att vara flygvärdinna på SAS: alla ska vara stöpta i samma form. Skillnaden på SAS och sjukvården är att vi inom vården har hand om, oftast, väldigt sjuka människor som sitter i en utsatt situation på grund av sitt hjälpbehov. Den ena dagen är inte den andra lik för dessa människor, och sårbarheten är påtaglig oberoende om det är en människa med en kronisk långvarig sjukdom, eller en med ett snabbt förlopp. Det viktigaste i vår roll är att se den specifika individen och dennes behov, och att i detta anpassa oss.

En dag då jag var ledig hade jag vägarna förbi sjukhuset där en patient blivit inlagd. Jag hade förberett mina kollegor på att jag kanske skulle titta in till patienten på min väg till stan. Ingen reflekterade över detta förrän jag kom tillbaka efter ledig dag och berättade att jag hade varit där. Då fick jag höra att jag inte var proffesionell, att jag tog med mig jobbet hem, att jag var mer kompis med patienterna, och "hur kommer det att se ut när patienten blir sämre. Tänk om den frågar efter dig, du är ju inte patientansvarig sjuksköterska".

Jag blev stum och vände och vred dessa tankar inom mig många gånger. För mig var det ingen uppoffring att svänga in om sjukhuset. Tvärtom så var det ett sätt att länka ihop den öppna och slutna vården. Min tanke var att patienten kanske skulle bli glad, vilket han också blev. I min enfald tänkte jag inte på att man inte får utmärka sig, eller att jag genom mitt agerande skulle trampa någon på tårna.

Mina tankar gick också till en sjuksköterska jag känner som har ett väldigt specifikt arbete. Hon är alltid anträffbar, till stor trygghet för patienterna, men många kollegor uppskattar det inte. Säkerligen känner de en press att de måste vara likadana, men ska inte detta individsamhälle ge oss alla friheten att vara sådana vi är?

I går begav jag mig med mina pojkar i släptåg som mentalt stöd in till Malmö för att där dra ut en visdomstand som gått sönder. Jag har aldrig uppskattat tandläkaren och kände ett stort obehag för detta som skulle göras. Jag gjorde några tappra små försök att resa mig ur tandläkarstolen efter jag fått min bedövning, men tandläkaren som var en stor, trygg äldre man ingav mig ett stort lugn när jag väl öppnade mig för det och jag föll tillbaka i stolen och lät honom joxa runt med en lugn, frenetisk iver. När han väl var färdig och jag började andas igen sa han att det ibland kunde bli en infektion som krävde antibiotika och spolning, men att jag när som helst kunde ringa honom, natt som dag. Han gav mig sitt kort, och jag gav honom en stor kram. Den generösa gesten att se mig som en medmänniska, istället för en patient, gjorde att jag helt slappnade av och blev trygg. Jag visste att jag inte skulle missbruka hans telefonnummer, men det faktum att jag kunde ringa honom oerhört generöst.

Barnen klappade mig på huvudet under dagens lopp, och jag fastade resten av den dagen, allt medan såret skötte sig på bästa sätt. Jag tänkte på hans gest många gånger, och kom fram till att detta handlar om synen på patienten. Visst finns det gränser för allt, men att se patienten som en medmänniska istället för ett objekt som är till för mig är en början på många fina möten. Att vara proffesionell handlar om att vara så trygg i sin yrkesroll att man kan bjuda på sig själv utan att man för den sakens skull "brinner upp". Det handlar inte om att vara en Florence Nightingale där man offrar sitt väsen för andra, utan om medmänsklighet där vi ser varje individ som en unik varelse.

Av Birgitta Stiefler 03 jan 2012 08:47