Den lille mannens vandring 4

Daggen hade lagt sig till ro på rosenbladen och vinet i flaskan var slut när det knackade med bestämd hand på dörren. När han slog upp ögonen från sin slummer kände han lukten av bränd mat och visste i förskräckelsen inte om han skulle öppna dörren först eller om han skulle rädda maten. Han valde det förstnämnda och fick se två främmande män på andra sidan dörren. Tystnaden varade i evigheter innan han såg i deras ansikten vad de skulle säga. Innan de hann lyfta blicken och ta sats skar hans vrål genom kvällsluften som fick daggen att trilla ner från rosenbladen och blanda sig med jordens bruna mylla.

I en bråkdel av en sekund var han åter tillbaka vid den blanka sjön och med det dukade bordet framför sig. Kvinnan i hans liv rättade till duken som fladdrat upp av den ljumma morgombrisen. Hennes blonda hår låg vilsamt mot de bara axlarna och hennes fina linjer och de smala läpparna var som en lisa för hans själ. I den stunden blev han grymt påmind om hur mycket han saknat henne, och hur väl han gömt henne inom sig. För länge sedan hade han lagt locket på och nu såg han rosten som hade letat sig fram på ovansidan. De satte sig ner och åt medan de hade sällskap av naturens oändlighet.

I en av de bekväma tystnaderna landade hans blick på de röda skorna och han kom på att hans färd inte var till ända, och att han brutit löftet till sig själv att inte se bakåt. Han hade gärna velat stanna kvar i hennes livgivande närhet, men målet var inte nått och skorna var otåliga. Det var som om de med sin eldiga rödhet sökte hans blick för att be om energi. Glädjen inom över att åter ha fått träffa henne var bedövande och han stoppade in hennes kärlek i varje hörn av sin kropp innan han sa farväl i en omfamning som varade för evigt.

Men nyfunnen ro inom gick han vidare utan att tveka om vilket vädersträck han skulle ta. Han ville nå sitt mål så fort det bara gick för att på så sätt få möjligheten att börja om.
När han åter satte fötterna i rörelse på grusvägen blev han medveten om hur han avskiljt sig från andra efter hennes död. Han hade omgivit sig med ett pansar med pyttesmå hål som bara fungerar på ett håll så han kunde släppa ut känslor, men andras känslor nådde inte honom. I sin iver att bibehålla kärleken, konservera den för all evighet, hade han förvägrat sig själv ny kärlek. Sorgen som snabbt blev hans följeslagare blev också hans livsenergi, och den vise mannens ord för så länge sedan "att släppa taget för att få ännu mer" nådde aldrig hans förblindade kärleks epicentrum. Den lille mannen satte sig med ryggen mot ett träd och blickade ut över grönt, blått och lila medan småälvorna dansade ner för trädstammen för att göra honom sällskap. Allt motstånd han levt genom försvann när älvorna tog de destruktiva energierna med sig upp i trädkronan och lät dem försvinna upp, ut och bort.

Tomheten som nu vällde fram blev för mycket för honom och hulkande gömde han sitt ansikte i händerna och lät tårarna rinna ner för armarna.
Orden "hur fel han agerat efter hennes död", for i raketfart genom hjärnans vindlingar som en bergochdalbana och skulden stod i beredskap att ta över. Bilder av människor visade sig på livets teveskärm. Människor som han sårat genom att han inte kunde se deras genuina kärlek flashade förbi och han blev smärtsamt medveten om varför han i början av resan lovat sig själv att inte se tillbaka. Den universella kärlekens omfång slog honom som en studsande boll rakt i mellangärdet och fräknarna på hans ljusa hy bleknade en nyans när alltet slutade vara något och blev till essensen av livet. Medan kärleken uppfyllde honom susade människor förbi, mer eller mindre snabbt. Människor som han nu fick en chans att be om ursäkt till. När ursäkterna till och från avslutats kände han en frid inom som fick hjärtat att sakta ner. Älvorna kom och torkade hans kinder med björkblad och den lille mannen föll efter en stund i en djup sömn.

När han vaknade var allt tyst. Dagen hade övergått till skymning och solen la sig sömnigt vid randen av världen för att lysa upp andras dag. Den lille mannen sträckte på sig och kände hur magen gjorde sig hörd. Han hittade lite björnbär vid stengärdet som låg bakom det gamla trädet, och hans tankar var tomma efter den stora insikten. Samtidigt visste han att den var viktig inför slutmålet och han omfamnade den mentalt som en gåva att värna om.

Ute på ängen, på andra sidan stengärdet, dansade skuggorna sin kvällsdans och han följde dem med nyfikenhet. Han visste att deras väg var hans, men han visste inte om han var redo. Han följde deras rörelser när de gick från verklighet till drömmarnas, och han kände hur han mer och mer drogs in i det overkliga.
Ansikten passerade, både kända och okända. Där såg han en god gammal vän och någon sekund senare flimrade hans mammas ljuva ansikte revy. Fast här var hon varken gammal eller ung, bara någon han visste stod honom väldigt nära. Han såg barndomsvänner leka med kulor på grusstigen, och han såg den sjuke mannen han vårdat några år. Han såg det goda, det han kunde ta med sig på sin fortsatta vandring genom, över och under.

Han stegade över grenar och rötter som låg i hans väg, från de gamla träden som försökte sinka hans färd. Han nästan snubblade över en mossbevuxen sten och stannade först till vid ängens början, där dimman början tätna. Färgerna suddades ut och konturerna av trädtopparna blev svagare. Hans varande fick en plötslig ingivelse att ge upp, att släppa taget om allt det som varit viktigt för honom. Den envise lille mannen som sa att han aldrig ville se tillbaka vände på huvudet för att se vad som fanns där.

Skönheten omkring honom var kvar, även om hans Kära hade för längst dragit sig undan. När han stod och såg tillbaka förstod han att minnena inte längre var ett hot. De var de som gjort honom till den han var, och hans inre kom till ro. På grund av återblicken visste han att han nu var redo att följa med in i den täta dimman för att där påbörja något nytt. Den lille mannens blonda hår låg platt mot hjässan och hans något runda kinder hade spruckit upp i ett kärleksfullt leende. Med de nya röda skorna på fötterna tog han klivet in i det okända, till det som åter gav nytt liv.

Av Birgitta Stiefler 31 dec 2011 17:02