Att vara mamma till barn med ADHD

Så länge jag kunde minnas hade jag önskat mig en trädgård. Till slut beställde jag en planta. Men ingen kom. Det var tydligen fel i leveranserna eller något. Men till sist efter tre år fick jag hämta den första plantan. Eftersom jag inte hade någon erfarenhet, så tänkte jag mig en lätt sort, som med rätt bevattning skulle grönska och må bra.

Ganska snart hämtade jag upp två plantor till av den Stora Trädgårdsmästaren. Jag ville igen ha samma sort, då en lättskött variant skulle vara bäst tänkte jag mig, speciellt som jag nu hade tre plantor. Men den Stora Trädgårsmästaren hade andra planer. Han gav mig tre väldigt speciella plantor, utan att skicka med några skötselråd.

När tiden gick så märkte jag snart att mina plantor var väldigt känsliga. De tålde inte nattfrost, attacker av skadeinsekter, ogräs. De reagerade inte heller alltid bra på solsken och bevattning, utan kunde se väldigt misskötta ut fastän jag försökte reglera, och ge dem växtnäring.

Jag var förtvivlad. Vad hade jag gjort för fel, och vilka plantor hade jag egentligen fått? Jag stod och bankade och skrek utanför den Stora Trädgårdsmästarens dörr, men han öppnade inte och han svarade inte fast jag krävde att få svar. Ibland skickade han dock hortonomer, arborister och andra trädgårdsexperter till min gård. Tillsammans med dem försökte vi komma underfund med vilken art de tre plantorna var, och hur jag skulle sköta dem för att de skulle må bra och inte vissna.

Jag la ner all min tid på mina plantor. Jag hade ju drömmen om en trädgård. Jag tänkte inte ge upp, för om jag lät dessa tre plantor gå till spillo, så skulle jag ju står där utan den drömmen och utan de tre plantor, som jag hade blivit så fäst vid.

Jag insåg att de tre plantorna behövde lite olika vård. Till slut insåg jag även hur mycket de behövde mig, så jag flyttade ut från mitt hus och ut i trädgården för att ge dem det de behövde, 24 timmar i dygnet. Jag la upp mitt tält, och var dem nära. När jag campade därute, märkte jag ljud i naturen som de omgärdande väggarna dämpat tidigare. Jag kände dofter mycket starkare, jag såg vackra stjärnhimlar och soluppgångar som tog andan ur en. Så genom att flytta ut i trädgården upplevde jag allt med mina fem sinnen och la märkte till ting som tidigare gått mig förbi.

Men fortfarande så växte plantorna lite som de ville, och inga blomknoppar tittade fram. Jag kunde gå förbi andras trädgårdar och känna ett sting av sorg när jag såg deras prunkande rabatter. Jag visste nu att jag kunde vara glad om mina plantor någon gång fick knoppar.

Jag besökte åter den Stora Trädgårdsmästaren, som bestämt att jag skulle få börja med dessa unika, svåra växtarter i min nystartade trädgård. Han hade lämnat lite insektsgift på trappan. Jag gick hem, och började en intensiv kampanj. Jag talade till mina plantor, jag förklarade, jag ympade, visade riktningen vart de kunde växa, sprutade gift på all ohyra som försökte angripa de försvarslösa plantorna. Jag skyddade dem med skyddsnät om natten och gav dem lite skugga om dagen.

Nu har mina plantor knoppar. Det är inte säkert om de kommer att blomma nu, eller om några år. Men redan knopparna är ett löfte. Jag är nöjd med knopparna, då de är resultatet av hårt arbete.

I och med mina plantor har jag fått en bred kunskap om trädgårdsskötsel. Jag är långt ifrån fullärd, men jag kan ibland dela med mig av mina upplevelser, och trösta andra som misströstar med sina plantor. Och känner jag igen denna ovanliga, värdefulla art i en annan trädgård, så vill jag gärna bli vän med den trädgårdens trädgårdsmästare. För jag vet vilket arbete som en sådan art medför. Men jag vet också hurdan glädje man får uppleva när man hittar rätt metoder, och får se plantan skjuta i höjden och göra nya, gröna blad.

Nu har jag även slutit fred med den Stora Trädgårdsmästaren. Jag är tacksam att jag fick just dessa plantor, annars hade jag nog inte utvecklats så här mycket.

Dessa tre plantor är mina tre barn 6, 7 och 12 år gamla. De har alla tre ADHD-problematik och diagnoser i olika utsträckning. Jag vill få alla att förstå att vara förälder till ett barn med NPF är ingen lätt uppgift inget föräldraskap är det, men att det också kan ge väldigt mycket.

Men att vara NPF-förälder innebär inte bara att man måste lära sig ett annat sätt att uppfostra, man skall även läsa på mycket mer, man skall kunna lagen för att se till att de får allt stöd de behöver och är berättigade till. Man skall kunna uttrycka sig, inte bli upprörd på möten, man skall vända ut och in på sitt privatliv för att bevisa att det inte finns något i de omständigheterna som förklarar barnets beteende.

Man skall skriva ansökningar, vara tillgänglig för nätverksmöten, läkarbesök, HAB och BUP. Man skall övervaka barnens varje timme, så att de får stöd att fullfölja sin dag. Man tar strider, trycker på, håller hela tiden koll på vad som behöver göras.

Samtidigt får man uppleva hisnande lyckokänslor när barnen lär sig något som inte är självklart för dem. Och att få en kram av sitt eget barn, som har svårt med beröring, den stunden kan inte mätas i pengar.

Av Juja Eriksson 15 nov 2011 10:11