sourze.se

Att hoppas

Mamman och pappan hukade i bänkarna samtidigt som de snörvlande tittade på sina bänkgrannar.

"Skåda ljuset.", sade prästen och lyfte händerna mot skyn. "Se hur Herren tar till sig sin herde." fortsatte han, och lade pannan mot kistan. "Gud är allt och ni är intet."
Lisa tittade med rynkade ögonbryn på honom, och öppnade munnen, men stoppades av mammas hand.
"Sch, inte nu."
Lisa tog förnärmad bort handen från munnen, och studerade argt mammans ansikte som var fullt av tårar.
"Varför grinar du? Igår sade faktiskt du att det var bäst att farbror Pelle dog, eller hur?"
Hon vände sig mot pappan som satt med vidöppen mun, och tårar hängande i ögonfransarna.
"Och du sade till och med att du hoppades att begravningen skulle gå fort så att vi skulle få pengarna." Hon hämtar andan några sekunder, och vänder sig mot mamman igen. "Du lovade mig den där lila cykeln, och om det blev mycket pengar skulle jag till och med få det rosa DS:et."

Nu lyssnade hela kyrkan på Lisa som älskade att få uppmärksamheten riktad mot sig.
Mamman och pappan hukade i bänkarna samtidigt som de snörvlande tittade på sina bänkgrannar.
Prästen som tystnat försökte irriterat släta över det skedda, och tänkte på den goda maten han sett stå uppdukad i allrummet. Gästerna skulle få oxfile med grönpepparsås, och nyplockade kantareller. Efterrätten hade tjejerna gömt undan när han gått in i köket, och inte tagit fram förrän dörren bakom honom stängts.

"Skåda ljuset.", sade prästen, och lyfte händerna mot skyn. "Se hur Herren tar till sig sin herde. Gud är allt och ni intet."
När Prästen sade den sista meningen spände han ögonen i Lisa som förskrämt mötte blicken med stora rädda ögon.
"Låtom oss bedja.", sade han och knäppte händerna i bön. "Gud som haver barnen kär. Se till mig som liten är…"
Prästen lät ögonen vila i Lisas under hela bönen, och hon kände det som om han stod på henne. Det tycktes som om hela taket föll ned, och väggarna tryckte sig allt närmare den smala träbänken de satt på.
"Amen.", sade prästen högt och väckte Lisa ur hennes funderingar.

När de gick ut från kyrkan i samlad tropp hördes viskande gliringar, men mamman och pappan höll huvudet högt och hoppades innerligt att det skulle dröja innan nästa kyrkobesök. Nu skulle de genomlida maten, sedan kunde familjen återvända till sin trygga lägenhet, långt bort från byn.

Lisa tittade upp mot himlen där en stor sol sken ned på folket, och hon kände hur huden värmdes av strålarna. "Skåda ljuset .", sade hon med ett leende, viftade uppåt med handen, och fortsatte. "Se hur Herren tar till sig min herde. Gud är allt, och ni är intet."
Hon snurrade tyst runt på stället, och sträckte händerna rakt ut.
Människorna log åt den lilla flickan och applåderade. Hade de inte allihop önskat livet ur surgubben? Det hade varit uppfriskande att höra Lisa och fått många att rannsaka sina sinnen. Vem var de att döma?


Om författaren
Om artikeln

Publicerad: 09 nov 2011 11:21

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: