SL sinkar en hel stad

Vi slungas in i tunneln. Mörkret omringar oss men vi är vana, vi väntar på att ljuset ska komma tillbaka. Ljudet av andra passerande tåg till vänster fyller upp luften i tåget. Jag ser mig omkring. Intill mig finns tre personer. Mittemot mig sitter en pojke, i min egen ålder, med ett cigarettpaket i fickan, en svart t-shirt med ett tryck av ett känt band, svarta lite utslitna Dr. Martens på fötterna och en hel massa anamma. Han vill ta plats och pratar högt i telefon utan att lägga märke till hur kvinnan på sätet till höger om honom bara våndas och försöker koppla bort hjärnan genom att se ut genom fönstret.

Kvinnan kan vara runt 50 år. Antagligen en mamma, en fru, en syster och en dotter som är på väg mot arbetet en mulen tisdagsmorgon. Fräknar och bruna kinder. Hon är fager för sin ålder, ingen tvekan om saken. Men just nu: också väldigt berövad på inre frid. Och killen bredvid skrattar med den på andra änden av hans samtal.

Till höger om mig sitter en man som är snäppet äldre än pojken mittemot mig. Han har stängt sina ögon och lutat sig avslappnat mot fönsterkanten. Även fast det inte skiljer så många år mellan honom och den jag kallar pojken, är det som att det skiljer många år i deras yttre. Inte bara den yttre gestalten, men där skiljer det många år. Mannen är lång, skallig och välbyggd. Hans kroppsspråk är rakt och hans hållning stolt. Det ser ut som hans utveckling till vuxen är färdig och att han nu bara väntar på att sakta åldras.

Pojken däremot, är lite mer den säckiga typen. En tanig tonårspojke med mobilen i handen som tvingar honom att böja sig framåt hela dagarna så att han till slut blir framåtböjd permanent. Hans hår hänger i stripor och aknen lyser om hela honom. Jag känner medkänsla för honom en kort minut, även jag har haft åkommor med akne. Men i precis den stunden så skrattar pojken ännu högre och kvinnan bredvid blir lite mer frustrerad. Min empati rubbas och än en gång önskar jag att han bara kunde gå av.

En monoton röst sprakar i högtalarna. Jag hör den knappt, så fast i mitt eget huvud.

Dessa personer; pojken, kvinnan och mannen kommer jag troligtvis aldrig att se igen. För om två stationer ska jag av och byta mot nästa tunnelbana, med fyra nya personer. På vägen ut kommer jag antagligen snubbla i vanlig ordning och då få både hjälp och ögonkontakt av ännu fler personer, ungefär fem stycken. Samma sak på nästa tunnelbana, då har jag etablerat ögonkontakt med 18 främlingar genom min resa i kollektivtrafiken och jag är inte klar där.

På vägen mot nästa tåg, pendeltåget, kommer jag även att etablera ögonkontakt med minst fyra personer till eftersom jag ser mig omkring och fäster ögon mot skyltar som någon person står i närheten av. 22 personer, och vi slutar inte där. Jag ska ta ännu ett tåg för att komma hem. Snabb matte: 31 personer har jag nu alltså haft ögonkontakt med. Min väg från tunnelbanan och av tunnelbanan, på stationen kommer jag troligtvis ha ögonkontakt med i alla fall fem personer till, då är vi uppe i 36, plus att jag hade ögonkontakt med i alla fall 13 personer på stationen där jag hoppade på i och det höga antalet för att jag bor där och känner de flesta.

Det här är på väg till skolan. På väg hem kommer jag göra samma sak och då kommer jag än en gång etablera ögonkontakt med minst 49 personer. Men på väg hem är det rusningstrafik och väldigt trångt, vilket betyder att man ramlar in i fler personer, och då kommer jag att ha tittat minst 100 personer i ögonen på vägen till och från min gymnasieskola.

Varför har vi gjort den här uträkningen nu, undrar du? Jo, för att om vi luskar ut det här: jag har alltså ögonkontakt med 100 personer som är lika beroende av kollektivtrafiken som jag varje morgon. Om jag däremot skulle räkna ut alla människor jag SER varje morgon, som jag förstår behöver kollektivtrafiken lika mycket som jag för att ta sig till jobbet, skolan eller varför inte en, skulle antalet inte fördubblas, utan multipliceras med tio, minst.

Det är inte konstigt att det finns så många jag ser, 700 000 personer åker med SL varenda dag. SL är en förkortning för Storstockholms Lokaltrafik. För det är där jag bor, Stockholm. Bor man i Stockholm är det vanligast att man bor på en plats och jobbar längre bort. Går man i gymnasiet är det samma sak där. Det bor en miljon människor i Stockholm. Många människor väljer helst att åka med kollektivtrafiken, inte bara för att det är billigare i längden, men också för att den påstås vara lättillgänglig och miljövänlig. Vissa, såsom jag, har heller inga andra alternativ.

Tänk att alla dessa människor får en usel start på dagen när de inser att deras pendeltåg är 40 minuter försenat. Det är heller inte första gången den här veckan, utan faktiskt den tredje.

Så var det förra veckan – tåg blev inställda under morgonens rusningstrafik och stationerna packades med människor tack vare dessa enorma förseningar som man på något vis inte lyckas komma ifrån. På tunnelbanan sedan så stannar tåget plötsligt upp på en bro mellan två stationer, på grund av ett tekniskt fel på en annan station och hela gröna linjen tunnelbanesystemet utgörs av olika linjer - dessa går i olika riktningar genom Stockholm måste stannas upp och det blir förseningar på en halvtimme.

Människor på tågen drar upp sina mobiler ur fickan, liksom jag. Jag skickar ett textmeddelande till mina klasskamrater som liksom jag också åker gröna linjen just nu. De flesta sitter i tåget framför mig, även det står still. Vi ska till en föreläsning på Stockholms Universitet och vi vet nu att vi missat tunnelbanan vi ska ansluta till och inte kommer komma fram i tid. Ändå hoppas vi på att ett mirakel ska ske och att SL ska få oss dit vi behöver vara i tid i alla fall.

Människorna runt om mig suckar. Jag känner dem inte men plötsligt börjar alla prata illa om SL, om hur det här har pågått alldeles för länge. Jag känner deras ilska. Liksom dem har jag fått känna den hårda intoleransen mot SL:s förseningar.

När jag har kommit försent tack vare att mitt tåg blivit försenat skriver lärarna upp frånvaro som om det var min vilja att bli sen och så måste jag oroa mig för att mitt studiebidrag inte ska dyka upp, eller att jag missat en viktig lektion, eftersom SL skrev på sin hemsida när jag sökte efter möjliga resvägar att jag skulle vara framme 08.20 i min slutdestination för förmiddagen. Men jag var inte framme 08.20, utan 09.01. På grund av förseningar.

Vi människor som behöver SL, som kvinnan på väg till jobbet, mannen på väg till sitt jobb, jag och pojken på väg mot skolan, det är vi som får ta skulden när det blir vi som är försenade. För man meddelar inte att SL blev försenade, utan att enskilda individer blir det.

Människor förlorar pengar, får till och med sparken för att inte komma i tid när det är SL som skrivit att de ska vara framme en viss tid men är framme en annan. Stressen blir bara värre och värre. Vi blir en hel stad i ilska.

Sådant gör mig upprörd. För jag sitter inte på tunnelbanan på nåder, jag sitter inte där gratis, jag har betalat för att åka tunnelbana. Min skola har betalat för att jag ska kunna ta mig dit varje dag, precis som de allra flesta på tågen genom ett enkelt SL Acess-kort som tar en genom spärrarna på de olika stationerna. Dessutom är SL ett statligt finansierat bolag, vilket innebär att enorma skattemedel har getts till SL för att de tar ansvaret för att transportera 700 000 personer, såsom mannen, pojken, kvinnan och jag till dit vi behöver komma varje dag. Det är ingen liten roll, men det är den rollen SL har tagit och också den rollen de måste leva upp till genom att leverera ersättningsbussar när tågen bara står stilla, eller hitta nya sätt att passa tider och meddela om förseningar, såsom kanske ett sms varje morgon med uppdateringar om läget i Stockholms kollektivtrafik just nu? Med tanke på hur de flesta har koll på sina mobiler idag vore det kanske en smidig lösning.

Hur som helst har jag och vi andra betalat för att SL ska ta sitt ansvar. Men de sviker oss i vintertider även fast det varit vinter sedan SL:s början, och de sviker oss i rusningstrafiken när vi behöver dem som allra mest.

Det är dags för SL att krossa ryktet om att vara ett dåsigt, löjligt företag och verkligen "step up their game" och göra det vi betalar dem för. Vi på gröna linjen hann aldrig se föreläsningen på Stockholms Universitet.

Av Angela Larsson 07 okt 2011 09:11