Porten till himmelriket

Anders Braune
Porten till himmelriket
Recito förlag
Utgivning: September 2011

Gud hjälpe mig, jag faller! Det är en kuslig känsla. Att släppa taget. Många människor drömmer mardrömmar om att falla från hög höjd. Och det är så det börjar i Anders Braunes författardebut "Porten till himmelriket". Storebror Pi Milles ser lillebror Gregorius Milles falla från ett tak. När den snart femåriga kroppen slår i marken rycker man som läsare instinktivt till.

Långt senare, i varje fall några år, läggs Pi in på mentalsjukhus. Han är tonåring. Familjen har efter faderns död lämnat Blekinge och startat om i Malmö. Modern är alkoholist, men det är än så länge en familjehemlighet. "Ibland kom pappa hem. Men det var inte pappa. Det var värre."

Det känns lite extra att ta sig an en debutant. Kan just den här vara en oslipad diamant? Som författare gäller det ju att så att säga storma världen, vara kompromisslös, egensinnig men också ärlig och orädd. Halvmesyrer och berättelser som ställer sig i ledet glöms snart bort.

Anders Braune f.1966, med spanska och blekingska anor men sedan flera år bosatt i Malmö, tar för sig. Stundtals upplever jag "Porten till himmelriket" som stormen som bidat sin tid. Det här är en spänningsroman, en klassisk sidvändare, thrillern som tillåter sig att vara innovativ. Karaktärerna är fylliga utan att författaren behöver slösa med orden och läsaren välkomnas till en finurlig pusseljakt. Sedan innefattar "Porten till himmelriket" en religiös aspekt som jag misstänker är ganska kontroversiell i dag, här och nu. Men det får ni själva avgöra när ni läser boken.

Det var Gregorius som bjöd in storebror Pi till Fågelskogen. Men redan deras farfar visste något om skogen där skriken både lockar och skrämmer. Och Gregorius verkar besitta fler talanger än vägvisarens, sådant som inte riktigt hör hemma i den här världen. Frågan är vad som egentligen hände med honom i fallet från taket.

"Porten till himmelriket" handlar om kärleken mellan två bröder, men lika mycket om den hårfina gränsen mellan verklighet och illusion. Suggestivt lotsar Braune oss genom händelserna, ger oss aha-upplevelser på vägen och får oss att svettigt vända blad när föreställningen om vad som är vad krackelerar. Finalen är filmisk, ett inferno.

Braune ställer sig inte i ledet. Jag följer magkänslan och säger att det här är upptakten till ett oförglömligt författarskap.

Gå till Whildes bokhörna

Av Stefan Whilde 24 sep 2011 11:21