Dagen då jag blev rädd för islam

Jag kommer inte ihåg exakt vad jag gjorde den 11 september 2001. Jag måste ha varit på tidningen och pulat med annonsfiler, min uppgift sedan några år. Beskedet om avtalspension till nyåret hade just delgivits oss, ett 40-tal av tidningens 59-åringar. Jag påminner mig någon hetsig nyhetssändning i bakgrunden från redaktionen i det öppna kontorslandskapet. Vid hemkomsten på eftermiddagen vräker sig sanningen över mig via TV-rutan. Sonen ringer och stammar upphetsat med gråten i halsen: De båda 100-våningstornen i World Trade Center har rasat. Två 402 meter höga skyskrapor ligger i damm och spillror tillsammans med tretusen döda oskyldiga människor som arbetat där uppe eller i omedelbar närhet.

En ovanligt varm midsommarvecka på 90-talet var jag och sonen med flickvän på strövtåg i den otroliga staden New York. De intryck som störtar sig över en svensk som vuxit upp med vår populärkulturs alla film- och TV-skildringar av The Big Apple kan inte beskrivas - de måste upplevas. Var man än hamnar där i stan så känner man igen sig, mer eller mindre. Vyer från någon film dyker upp på näthinnan hela tiden och man känner sig bekant med den enorma staden. Vårt besök i norra tornet gjorde intryck. Taxibilarna där nere på gatan såg ut som gula ärter. Tornets rörelser i vinden kändes i knäna och jag ville bara ner och jag kände skräck för att hissen skulle haverera - antingen på uppvägen för att braka rätt igenom taket och flyga ut över staden eller på nedvägen, så att vi skulle bli hängande på 300 meter upp i tornet tillsammans med ett dussin turister från alla jordens länder... Ett personligt förhållande till WTC tror jag alla som besökt tornen har. De oerhört vackra vyer av tornen som reser sig över omgivningen i filmer som till exempel "Moonstruck" har ett stramt skönhetsvärde som man aldrig glömmer. Stadens skyline, den verkliga bilden av New York hade raserats av ett gäng islamister på en förmiddag.

Att kommentera gärningen låter sig knappast göras. Frågan är hur man mobiliserar och bygger upp så mycket hat så att man ens orkar tänka tanken till slut. En religiös gärning? Man har sagt mig att extrem tolkning av Koranen uppmanar till skyddsjakt på otrogna, det vill säga du och jag, vi som kallar oss kristna eller som är helt likgiltiga inför religion. Vi var väl ganska oberörda av dessa tolkningar men fick tänka om rejält efter den 11 september 2001. Extrem islamism har blivit vår stora skräck och numera tänker man "islamistdåd" varje gång det smäller någonstans i vår värld.

Den där Muhammed Atta, den troliga ledareren, och hans dussintals kumpaner hoppades på att bli martyrer. Efter självmordsdådet skulle de få vältra sig med sjuttiotalet jungfrur i himmelen hos Allah. Jag tvivlar faktiskt och mitt tips är nog att finns överjordisk rättvisa så brinner herrarna i helvetet. På elfte året.

Av Lennart Lundwall 07 sep 2011 09:37