Vilken muminfigur är du?

Mumin - Det snöar i Mumindalen
Baserad på originalberättelserna av Tove Jansson
Alfabeta
Utgivning: September 2011

Jag är barnsligt förtjust i Mumindalen och har, också som vuxen, närt långt gångna planer på att flytta dit. Det är något speciellt med kulturen där, traditionerna, naturen, grannsämjan. Och så har vi häxan i skogen och Mårran uppe i bergen. Morran kan ju vara en smula läskig, men häxan är kul för hon utmanar Snorkfrökens bror och hans vetenskapliga experiment. Och Hemulen som går i sin egen värld och samlar på blommor. Och lilla bråkiga My med stort hjärta. Och Snusmumriken förstås som vandrar söderut varje vinter, helst för sig själv, för att han behöver det.

I "Mumin - Det snöar i Mumindalen" drar det ihop sig för just vinter. En kall vind blåser in över dalen och Mumin vaknar utan glädje. Något känns fel och väldigt ledsamt. Med moloken uppsyn går han för att hälsa på sin bästa vän Snusmumriken som sitter på bron och sniffar.
"Det luktar snö", säger han.

Jodå, det är dags för mumriken att ge sig av och det är alltid jobbigt med avsked, tycker Mumin. Men mumrik kommer tillbaka till våren och snart nog ska hela muminfamiljen gå i ide. Det hjälper förstås inte Mumin så mycket när nu saknaden fått grepp om honom.

Tove Jansson är ett unikum. Det är vi alla, men hennes berättelser om Muminfamiljen och den idylliska dalen rymmer väldigt mycket av livet. Många som läser böckerna frågar sig: "Vem av alla dessa karaktärer är jag? Är jag Mårran, Filifjonkan eller Snorkfröken? Hur mycket av Hemulen har jag i mig? Visst påminner väl jag om Muminpappan?"

När Mumin får ett brev händer något med saknadskänslan. Den liksom förändras och blir till något annat. Så är det med känslor. För att kunna känna glädje måste man ibland först känna längtan. Det är nog därför som så många av oss älskar detta uppdiktade lilla samhälle i miniatyr. Vi älskar mänskligheten i Janssons historier.

Gå till Whildes bokhörna

Av Stefan Whilde 02 sep 2011 07:54