Det som händer barn som inte blir bjudna på kalas

Hon sitter på Hugos dagis. De är bjudna på kombinerat födelsedags- och luciafirande. Hugos kompis Martin har just fyllt år. Runt omkring dem minglar mammor och pappor med anknytning till SVT eller Socialdepartementet. Det är mellan tio och femton barn från kryp- till skolålder.

På långbordet mitt i storsalen står två vackra julprydnader. En liten gran med ett äpple från Kina. En hyacint i sällskap av en julros. Alla barn låter prydnaderna vara. Pepparkakor, kladdkakor, lussebullar och andra godsaker står uppradade på ett stort sidobord. Inga barn leker, inga barn nallar kakor. Det är lugnt och trevande. Ellen pratar lite med den enda andra föräldern med anknytning till själva dagiset. Med Noras mamma. Ellen vet inte vad hon heter, men vet att de snart ska bli fyra i familjen. Nora sitter lugnt vid bordet och samtalar, jo faktiskt samtalar, med Martins morfar.

Det är ett twilight zone.

Ogripbart, onaturligt tyst och overkligt.

Hade de kommit alla fyra, de var bjudna alla fyra, så skulle kakbordet inte stått så där orört. My skulle ha använt kuddrummet till vad det är till för, att kasta kuddar. Skulle ha knuffat lite på lillebror Hugo, så där i förbifarten. Och Hugo skulle ha gnällt, och My skulle ha knuffat lite till. Särskilt efter att några lussebullar i raskt tempo slunkit ner.

Men inte nu. Alla sitter lugnt och stilla och väntar. Eller kanske väntar de inte? Kanske är det bara Ellen som undrar när de ska börja äta och hur länge de ska plåga barnen med denna väntan. Fast barnen verkar inte ett dugg plågade. Till sist tar födelsedagsbarnet ändå en lussebulle och pepparkaka och kommer och sätter sig hos de andra vid långbordet. Bredvid lilla Hugo, som i det här sällskapet inte är särskilt liten alls. Faktiskt äldst på hela dagiset och ungefär mittemellan bland alla dessa zomibelugna barn. Att Martin börjat äta måste ändå tolkas som någon slags startsignal. Och mycket riktigt, nu vågar både Hugo och Nora ta varsin lussekatt som står så nära, mitt på bordet, bara att sträcka ut en hand.

Snett mittemot dem sitter en liten gosse, jo det är en gosse, skjorta och välkammad frisyr. Den like välkammade pappan och den prydliga mamman sitter bakom pojken, i soffan, redo att mingla. Nu tar den lille pojken också en bulle. Pappan och mamman reser sig genast ur soffan. Högt och tydligt säger de att det är något med dagis, att det vanliga hyfset försvinner, och Ellen förstår ingenting. Vet bara att lilla Hugo har väntat väldigt länge på sin lussebulle, liksom alla de andra barnen, att födelsedagsbarnet har börjat äta men att ingen har sagt varsågod. Att Hugo inte vill något hellre än att vara väluppfostrad i denna väluppfostrade församling.

Om det är så här det ska vara på kalas, då finns det inte många kalas My platsar på. Inte för att hon har varit bjuden på så många kalas i höst. Faktiskt bara ett enda. De är nu 60 barn i ettan och My har varit bjuden på ett enda kalas. Till en flicka som inte ens går i samma klass. Själv bjöd hon nogsamt och rättvist samtliga flickor i klassen i fjol.

Ellen minns ett annat kalas. Ett som My var bjuden på i våras. Strax innan de berättade för de andra föräldrarna om resultatet av utredningen. 23 barn i en hyrd lokal. 23 spöken och pirater och häxor och prinsessor. 22 par föräldrar som lämnade in sina barn och sedan tog en lugn långpromenad i solen eller en fika på ett närbeläget café. En ensam stirrig lite sorgligt överbeskyddande mamma som tvingade sig kvar. Som bjöd in sig till vuxenbordet med släkten, mormor och moster och några föräldrar som visst var vänner till kalasföräldrarna och därmed berättigade att stanna kvar, så då var det väl bara 20 som gick, men vem räknade? Två barn som sprang längs kajen nere vid Hammarby sjöstad.

Esmeralda och My. Två barn som springer väldigt, väldigt fort och som inte stannar för något. Varken bilar eller båtar eller vatten. 21 barn som leker skattjakt under tiden. En ensam mamma som springer längs kajen och ropar:

"Vänta, stanna, ni har sprungit för långt."

Och sedan samma sak åt andra hållet. Springer på tok för länge, på tok för långt och missar hela skattjakten men ingen missar henne och barnen.

Hur är det egentligen med springandet? Går springet i benen över av spring eller ger det mersmak? Hur klarar alla andra barn av att sedan växla ner till ett lugnare tempo igen? Är det så konstigt att inte alla 23 klarar att sedan sätta sig i en liten fin ring på golvet och lyssna på vad som ska göras härnäst? Att två små barn tycker det är roligare att dra i svansen som sticker ut där bak på kompisen bredvid än att leka snurra flaskan och vänta på sin tur? Att två små barn hellre brottas och skriker än sitter tysta och lugna? Att det inte är så lätt att ändra på det fast man stannat kvar på kalaset och gör allt som står i ens makt istället för att dricka kaffe på ett kafé i solen? Att det inte är självklart att slita upp sitt barn från golvet och lämna kalaset, trots att det är långtifrån självklart att stanna kvar och störa kalaset.

Störa eller förstöra, det är frågan? Och svaret beror på vem man frågar. Ellen som vet att My ansträngt sig till max för att våga gå på kalaset, för att sitta stilla vid långbordet och vänta på sin tur och äta tårta fint med skeden, och inte ta för många kakor, men så blev det visst ändå, och inte gå från bordet i förväg, för att titta på när födelsedagsbarnet öppnar paket och att det nu ändå är nästan en timme kvar av kalaset men inte en gnutta kvar av hennes ork.

My som inget hellre ville än att passa in och vara en bra kompis och få bli bjuden på kalas igen. Att försöka få hem henne skulle vara att ställa till med en scen. Hon går inte frivilligt. Det är att jaga och hota och muta och störa kalaset om möjligt ännu mer. Det är att säga, "du skötte dig dåligt, så dåligt att du faktiskt måste gå nu, före alla andra". Det är att peka ut henne, men de sticker redan ut. Istället cirklar Ellen runt My. Försöker distrahera, fördriva tiden, och mer handgripligen se till att svansen får sitta kvar på kompisen och att ingen kommer till skada. Nu kommer de andra föräldrarna släntrande tillbaka med solsken i blick. Nu är det bara påklädningshelvetet kvar och sedan får de gå.

"Tack, tack, hemskt mycket tack för att vi var bjudna. För att My var bjuden. Ni kanske inte vill bjuda oss igen. Nehej. Vi kanske inte vill komma heller."

Så säger hon förstås inte. Även om hon hellre sluppit kalasen. Hellre skulle haft dem överstökade innan de ens började.

Om det inte vore för det där andra. Det där som händer med ett barn som inte blir bjudet på kalas.

Av Anja Wikström 28 aug 2011 11:22