Socialen och psykiatrin har hjälpt mig på fötter

Jag växte upp i en liten småstad i slutet av 70-talet, tillsammans med min mamma, pappa, bror och syster. Vi hade det som de flesta familjer hade det på den tiden. Det var knepigt att få allting att fungera praktiskt och ekonomiskt. Jag minns att vi flyttade runt från den ena lägenheten till den andra. Varför vet jag inte riktigt, men jag gissar att mina föräldrar inte trivdes så bra med sina liv just då.

Min mamma och pappa skiljde sig när jag var fem år gammal, på grund av att pappa började dricka och inte fick någon ordning på spriten. Pappa bestämde sig för att ta med min bror så att han fick bo hos honom dit han flyttade. Kvar blev mamma, jag och min syster. Vi flyttade en gång till, till en mindre lägenhet.

Mamma gifte om sig med en ny man i hopp om att vi skulle bli en lycklig familj igen men det blev vi inte. Tråkiga händelser gjorde så att mamma lämnade honom, efter det träffade hon ytterligare en ny man som hon gifte sig med. Men inte heller han var någon vidare fadersgestalt för mig och min syster. Det hela slutade med att de sociala myndigheterna bestämde att jag och min syster skulle placeras i familjehem. Mamma hade börjat få svåra problem med sig själv och de sociala myndighet ansåg att vi inte kunde bo kvar hos henne.

Det hade nu hunnit bli 1984. Jag och min syster bodde på ett familjehem i en liten by hos en familjemamma och familjepappa som hade barn. ”Perfekt”, tyckte de sociala myndigheterna, men vad jag och min syster kände och ville, det struntade de i fullständigt. Ska jag vara ärlig så ville jag aldrig bo i det familjehemmet. Jag trivdes inte där. Men vad hade jag för val? Mamma och pappa kunde jag inte bo hos, de var ju skiljda. Mina familjeföräldrar och syskon gjorde så gott de kunde för att få mig att trivas. Vi lekte mycket roliga utlekar, byggde kojor i skogen och badade ute i en sjö på sommaren. Vi reste en del till andra länder ute i Europa, Ungern, Österike.

Jag och min syster fick gå i skola i byn från första till sjätte klass. Vi fick skolkamrater. Vi fortsatte att gå i skolan sjuan till nian. Gymnasiet gick vi i olika skolor min syster och jag, min syster läste omvårdnadsprogrammet, jag läste det estetiska programmet. Efteråt jobbade jag på lite olika praktikjobb men fick tyvärr aldrig något fast jobb.

Jag hamnade i en svacka i livet då hela min värld rasade samman av allt jag varit med om som liten, jag hade fått höra att jag inte var värd någonting och inte borde få leva. Att jag kostade samhället en massa pengar och så vidare... Till sist litade jag inte på mig själv. Allt bara dog inom mig,
rasade samman, jag fick en psykos och var tvungen att slåss mot mina inre demoner. Jag kämpade med min identitet, vem jag var, min läggning och så vidare.

Jag beslutade mig för att flytta ifrån familjehemmet. Jag kände mig färdig med att bo där. Jag var nu vuxen, myndig. Jag fick hjälp att få kontakt med psykiatrin. Efter en lång tids behandling började jag må bättre och komma på fötter igen. Jag började hoppas, tro på livet och jag började lära mig att älska mig själv igen.

Med hjälp av psykiatrin fick jag hjälp att flytta till ett boende där jag stannade i tre år. Sedan kom nästa steg för mig i livet – att flytta ut till en alldeles egen lägenhet. Jag hade fyllt 25 år då och var nu reda att klara detta stora steg.

Idag är jag 34 år gammal och har inte någon kontakt med det boendet som jag hade förut. Idag bor jag själv i egen lägenhet och har stöd ifrån det sociala öppenvårdsteamet, som kommer till mig en gång i veckan och hjälper mig med att handla mat och se till så att allt är bra med mig och att min lägenhet är städad och i ordning.

Jag är djupt tacksam för att samhället velat hjälpa mig, och jag tror gott om samhället i Sverige, även om det finns mycket som vi kan bli bättre på. Jag anser personligen att det är viktigt att de sociala myndigheterna tar sitt ansvar och ser till att barn som blir familjehemsplacerade har noga övervakning. De sociala myndigheterna måste prata direkt med barnen och höra deras åsikter, om de trivs bra där de bor i respektive familjehem.

Tack så mycket för att jag fick dela med mig av min livs historia. Jag vill tillägga att jag har det jättebra idag och trivs med mitt liv. Jag har många fina vänner och god kontakt med min syster, dock inte med min bror, för han finns tyvärr inte i livet längre. Mina föräldrar lever sina liv omgifta idag och jag har dålig kontakt med dem, men jag mår bra ändå.

Tusen tack alla läsare som tagit del av min berättelse. Var rädda om er där ute i samhället!

Av Leif Hult 17 aug 2011 12:08