Hej Döden

Såhär vid 35 anar jag för första gången att jag gått igenom en kris. Jag förstod ju inte vad som pågick för ett par veckor sedan men nu i efterdyningarna där jag verkar ha en enda beta kvar att bita i - Döden - kan jag se att jo, jag har krisat under juli. Tack och lov medan barnet var hos sin pappa och slapp bevittna spektaklet. Känner mig lite som en nylandad katt som fallit från taket och upptäckt att jag inte har några värre skador än några stora blåmärken, men inget brutet - och känner tacksamhet över detta

Så funderar jag på insikten att även jag en dag skall dö. Vi alla ska. Jag skymtar ännu inte ändhållplatsen men jag har godtagit att den finns där på ålderdomens höst.

Jag har haft mitt ögonblick av hjärtklappning med kallsvetten rinnandes över rygg och panna medan paniken klöste i bröstet. Tänk allt jag inte hinner göra och uppleva. Jag har känt skräck - vad händer med mitt barn när jag dör?

Nu var jag ganska ung när jag fick barn så om jag kolar vippen vid låt säga 85 år är mitt barn 60 år och har säkert egna barn vid det laget och till och med kanske barnbarn, och är därmed väldigt kapabel att ta hand om sig själv. Alla stadier har jag passerat innan jag äntligen landade med lättnad i acceptansens ljuvliga famn.

Jag känner nu ett lugn.

Jag har vunnit tillbaka ett driv som jag ägde som ung vuxen.
Jag sörjer inte längre utan har sållat och månar om allt jag VILL göra och hinna uppleva. Och det känns bra. Riktigt bra till och med.

Är jag halvvägs genom livet?

Nästan!

Blir jag kallsvettig när jag skriver det?

Lite...

Citerar från Ya-Ya flickornas gudomliga hemligheter:

Livet är kort men stort. Det här går över det med.

Amen.

Av Jennie Johansson 17 aug 2011 10:38