Stadspaddling i Götet

Lilla Anna hade aldrig provat förr då vi i går gav oss ut på hav och kanaler i Göteborg. Havskajak! Bara smaka på ordet, blunda och se den långsmala smäckra lilla båten framför dig. Underbart, tänk att där längs med vattenytan, så lågt och nära inbäddad i naturen, sitter man och glider sakta fram.

För några år sedan tog jag en nybörjarkurs i havskajaking som tände intresset i mig, sedan har jag varit ute några gånger i Sverige och några gånger utomlands. I Thailand kunde det gått riktigt illa – jag paddlade ensam och siktade på att komma runt den ö vi då bodde på i södra Thailand. Den tycktes för mig bara bli större och större medan mörkret sänkte sig. Inga hus på land, bara klippor som stupade rakt ner i havet. Nån båt tuffade förbi och jag försökte vifta dem till mig men de trodde bara att jag vinkade och vinkade glatt tillbaka. Sonen som hade valt att stanna på land för att spela kort med kajakägaren kom och plockade upp mig, så den historien slutade gott. Jag lärde mig i alla fall att aldrig paddla ensam. Och några saker till.

Det är kul när man gjort en sak några gånger och kanske haft någon kunnigare att lyssna på, nu var jag den som kunde lära ut lite och Anna lyssnade och tog till sig. Det var inte snack om att träna och sitta i kajaken på land som vi hade gjort på kursen, å nej då, inte Anna inte. Vi slänger ner kajakerna i vattnet och skepp o hoj, i med oss bara och iväg ut på äventyr! Det enda som Anna var rädd för på hela dagen var kapellet, kjolen, den som ska skydda oss från att bli våta. Den är som en kjol som man har på sig, så fäster man nederdelen i kanten runt sittbrunnen. Kantrar man ska den släppa, om den inte gör det drar man i handtaget längst fram eller i sidorna. Lite våt blir man ju alltid, Anna blev bara lite mer våt, men det var en ju en så innerligt varm och fin dag. Alla saker vi hade med oss, telefoner, fika och ombyte hade ju också packats i plastpåsar.

Åh det var roligt att bara sitta i kajaken, lite ostadigt till en början men balansen hittade sig och vi fann flytet strax efter att vi backat ut från bryggan mellan alla fina lyxfartyg som ligger på rad vid Operan. Vi försökte göra som de vana paddlarna, paddla med breda armar för att bli starkare och använda hela kroppen. Oj vad vi kände oss starka och modiga, då vi åkte upp och ner i vågorna från Älvsnabben, Paddan och till och med stora Stena färjan och parerade så bra.

Vid fiskekyrkan åkte vi in i kanalen, då hade vi redan blivit hejade och vinkade på av en hel del människor på land och i båtar och så fortsatte det, med hejande och glada tillrop. Vi glider förbi grönsakstorget, Storan och trädgårdföreningen. Så kommer vi på att lite fika skulle sitta fint och sitta fint i kajaken får vi också göra, det är inte så lätt att dra upp kajaken någon stans i kanalen. Så vi håller oss i en brygga och har börjat mumsa på mackorna när soppråmen som vi mötte tidigare i kanalen kom mot oss igen. Glada grabbar jobbar ombord. Nu undra de om vi ville ligga innerst eller ytterst. Hm, det är nog säkrare om vi flyttar ut då tänkte vi, så fick vi förtöja på utsidan av pråmen och fika klart. Killarna berättar när jag frågar om deras dagliga fynd. I dag hade de inte hittat annat än skräp, men i går var det inte så roligt tyvärr, då hade de fått ge sig ut och plocka upp en liten hundvalp som någon hade dränkt. Den ena slänger en stor säck proppfull med flaskor och burkar under durken medan han berättar att detta är till Elo, han får alla pantburkar. Elo bor under en bro i hamnen berättar han, oj, ja han har spänt upp nått tyg så sover han där. Vi är hans hjältar. Han är en cool snubbe, kommer från Rumänien hit varje sommar för att leta och panta flaskor. På det tjänar han mer än när han kör lastbil där borta på vintern.

Så sa vi hej då till killarna. Under resten av vår paddling spanade vi efter Elo, men vi kom fram till att inte berätta om vi hittade honom eller var, så att han får bo kvar ostört.

Musikanter och soldyrkande människor kantande vår vattenväg, det var ett nytt perspektiv att se staden från. Vi fick både flörtar och beundrande blickar, några var avundsjuka och många bara ställde sig och vinkade. När vi tagit kanalen fortsatte vi till Klippan. Jag åkte under fören på Stenabåten, den som låg stilla vid kaj som tur var. Strömmen drog oss ibland. Ett par killar i en båt frågade om vi var i sjönöd och behövede hjälp. Några andra slängde av sig alla kläderna och stod bara i kallingarna innan de slängde sig i vattnet, det var i närheten av Klippan. Vi undrade hur det skulle gå, lite på lyran såg de ju ut att vara, och vattnet, hur djupt är det? Men de dök upp igen och vinkade glatt.

Vid Konstnärskaféet och pannhuset lägger vi till vid stranden, vi får hjälp av en kille som står på stranden redo som om han väntade oss, han drar upp oss i båtarna på land så att vi ska slippa bli blöta på små fossingarna. Macka och vatten samt lite sol på kroppen så är vi i väg igen. Det var första gången vi var ur kajaken så då fick jag äntligen ställa in fotstöden, så gick det mycket bättre… Men lite tyngre var det ändå att paddla tillbaka, nu var det som mer liv i havet och lite motigt att komma framåt. Så vi bestämde oss för en liten extra tur runt kanalen. Nu närmade vi oss matchen så vi hörde supportrarna skrika ”döda AIK” eller ”gais” eller nått. Vi fick också frågan om vi var på väg till matchen.

Tillbaka till utgångsläget invid Operan möttes vi av en trubadur som sjöng och spelade, strax före 18, vi hade då varit ute sedan 12:30. Det kändes lite i armarna, axlarna, magen och ja vi var lite trötta helt enkelt. Det var svårt att få upp våra båtar högt upp i sina ställningar men med lite hjälp så.

Nästa gång kanske vi tar med tält och ett litet stormkök och hyr för en lite längre tid. Hör av dej om du vill med...

Av Bente Wikman 10 aug 2011 10:24