Fladdrande vingar

Fladdrande vingar slår mot fönstret som bara har en liten, liten glipa öppen. Den skimrande blåa fjärilen försöker pressa sig genom springan, men har inte en chans. Slitna vita gardiner med blåa rutor hänger för fönstret, och på köksbordet står en kopp full med te.

Bredvid koppen ligger en halväten kaka där chokladen smält av solen som kikar in.
Kvinnan som ligger på golvet med öppen mun kommer aldrig att äta upp den, och fjärilen kommer med stor sannolikhet att dö.

Utanför dörren pågår livet som vanligt med skrikande barn, hasande åldermansfötter och onyktra män som vinglar hem till en arg fru. Grannarna har förvisso sett att gamla Alma verkat lite däven på sistone, men vem skulle inte göra det med döden på ena sidan och tristessen på den andra.
Åttioårsfesten hon bjudit på fanns kvar i deras minnen, men det var mest Peter Karlssons kullerbyttor nedför trappan, och branden som uppstod när Alma skulle släcka gnistorna från stekpannan, eller huvudvärken de fått av allt vin hon bjudit på som de mindes.
Dagarna efter festen hejade de glatt på henne, men efter några veckor blev hon ett med inredningen, och försvann i larmet av händelser.

En liten flicka som tillbringar allt mer tid ensam i sin och mammans lägenhet saknar Alma mer än andra.
"Tiden går så mycket fortare när man har sällskap." sade Alma en dag när de träffades i portuppgången och bjöd in flickan i sin lägenhet. De gick igenom en massa spel, och tecknade.
Efter den dagen längtade Teresa tills mamman lämnade henne på morgnarna, och smet snabbt ned till Alma när klockan passerat åtta.
Eftersom de kommit överens om att Teresa inte skulle plinga på Almas dörr, bara knacka lite försiktigt, så gjorde inte flickan det trots att ingen öppnade.

Varje morgon sprang Teresa barfota nedför trapporna till Almas våning, och knackade på hennes dörr med förväntansfull min, men hörde bara ett svagt fladdrande.


När helgen kom åkte Teresa iväg till landet med mamman och tänkte inte på tanten en trappa ned.

Innanför Almas dörr samlades reklambrev på reklambrev, och en svag doft av exkrement spred sig i lägenheten.
Grannarna höll sig för näsan när de gick förbi den bruna dörren med träskylten där det stod Välkommen med stora sirliga bokstäver, och muttrade långa haranger om skitiga kärringar, och tack gode gud för att hon inte var halvdöv i alla fall.
I porten började människorna i huset att heja på varandra och klaga på tanten som bodde tre trappor upp.
"En sådan stank det är däruppe. Förfärligt att de inte kan placera gamlingar där de skall vara. Ättestupan borde finnas kvar." Almas unga granne log snett mot den medelålders kvinnan som han visste var nyinflyttad och troligtvis singel. Hon i sin tur kråmade sig över uppmärksamheten från ynglingen som såg ut som en ung Elvis.
"Vi kanske borde ringa någon? Eller? Varför inte plinga på och prata med henne?"
Kvinnan tystnade när hon märkte att orden inte föll i god jord. I det här huset var de inte alls som i hennes gamla. Här skötte alla sitt, och knappt hejade i porten. Hon kände en kall kåre efter ryggraden. "Jag skall väl återgå till mitt…butiken stänger snart…"

Efter en veckas längtan rusade Teresa ned till Almas dörr och satte in en penna under den tunna plåten till brevinkastet. Doften som slog mot henne var obeskrivlig, och hon kände en spya halka upp i halsen. Med tummen och pekfingret hårt tryckt mot näsan öppnade hon inkastet igen, och försökte se in.
Teresa såg att det var ett stort berg av post innanför och när hon lät blicken glida mot det fladdrande ljudet såg hon Almas toffelklädda fötter.
Förskräckt sprang hon upp till lägenheten för att berätta för mamman, men stannade en halvtrappa upp. Om Teresa berättade vad Alma och hon gjort de där gångerna mamma lämnat henne, och kommit hem med olika belöningar för att flickan var så duktig, så skulle den stora lögnen uppenbaras.
Teresa sprang ned till Almas dörr igen, och bände upp den smala plåten. Med en hand över näsan och munnen, och den andra vid plåten tittade Teresa om hon såg fötterna röra sig. Om Alma var död skulle det varken göra från eller till att Teresa berättade vad hon hittat.
Ett litet tag hade hon varit Teresas nyckel till trygghet, men som död var hon bara en tung klump av skuld för Teresa. Om mamma fann ut vad som hänt de där sköna höstdagarna, och ställde henne till svars. Då skulle hon säkert ta tillbaka Barbiedockorna och det vackra kattpusslet som Teresa älskade. Så sent som igår hade de diskuterat vad som hände den som ljög. Teresa tog ett hårt tag i tungan och drog ut den så att hon såg den som i ett dimmigt töcken. Nä den var inte svart ännu.

Dagen efter kom det en polisbil till huset, och strax efter kom en ambulans. De som bodde i huset kikade ut genom tittgluggar i dörrar, och brevlådor. Nyfikna på vart de var på väg.
Det ekade i trappan när polisen bröt upp dörren, och ljudet från virket som bröts sönder fick flera stycken grannar att lämna sina gömställen och träda fram.

Teresa sprang in i Almas kök när ambulansmännen gått nedför trappan med hennes förruttnade kropp. Hon letade överallt, men hittade inte fjärilen som hon visste varit där.
När Teresa med ett skyldigt leende pillade upp fönsterhakarna och öppnade det på vid gavel såg hon det lilla förut så fladdrande och livsglada krypet. Vingarna var skadade av de alltför bittra fejderna med fönsterglaset, och den började redan torka ihop i kroppen.

Snyftande sprang Teresa förbi undrande grannar, och in i sitt rum. Mamman gick in till henne, men frågade inget. Inte förrän dagen efter då saneringsgubbarnas bil parkerades utanför porten.
"Du kände henne va?" Mammas röst var mjuk och fylld av medkänsla.
Teresa nickade tyst.
"Jag vet att hon lekte med dig."
Teresa tittade upp.
Mamma fortsatte. "Jag kom tidigt hem en dag och hittade dig inte någonstans. Du anar inte vad orolig jag blev. Alla möjliga hemska tankar dansade förbi i hjärnan. På väg ned mot källaren hörde jag ditt skratt. Ett härligt pärlande skratt fyllt av sann glädje", Hon sträckte ut händerna mot dottern. "Den dagen bestämde jag mig för att gå ner i arbetstid, och umgås mer med dig. Jag tänkte tacka Alma för det hon gjort, men…" Hon avslutade inte meningen.
Teresa tittade in i mammans ögon, och tårar rann utefter kinderna. "Jag ville rädda den, men kom inte in. Jag hörde den fladdra mot fönstret mamma. Jag hörde den hela tiden."
Mamman torkade hennes ögon och drog in henne i famnen. "Vad pratar du om älskling?"
Teresa lade ansiktet mot mammans hals och hulkade. "Fjärilen mamma, fjärilen. Den dog."

Av Anitha Östlund Meijer 03 aug 2011 11:37