Förlåt

"Så..." Domaren lyfte på glasögonen så att han kunde se mördaren i ögonen. "När du nu hört offrets smärta och hur förtvivlad hennes mamma blev...vad tänker du då? Känner du inte att du har något att säga till dem?"
Mannen som för dagen var klädd i svart kavaj, och svarta blankpressade byxor slängde en nonchalant blick på honom. "Nej, vad skulle det vara?"
Domaren knöt nävarna under bordet, och skulle ge allt för att få gå fram till båset där mördaren satt, och långsamt, långsamt strypa honom. Eller ännu hellre köra kniven i mannen, och se honom förblöda.
Istället för att göra det harklade han sig och försökte se snäll ut. "Förlåt är ett bra ord tycker jag. I din sits skulle jag säga dem orden till flera olika människor."
Den något mörkhyade mannen studerade sina fingrar...och knäckte till dem så att knakandet hördes över hela salen. Offrets föräldrar ryckte till och såg ut som om de önskade sig någon annanstans.
"Som jag ser det så skall de vara jäkligt tacksamma att jag inte gjorde av med hela högen. Det hade ju inte varit några svårigheter att köra kniven i dem också." Mannen log iskallt och sneglade bakåt mot sin mamma. "Morsan lärde mig att inte huka för något, och..." han reste sig sakta och bugade mot mammans plats. "Farsans metoder att få en att lyssna var effektiva. De där orden satte sig i hjärnan, och blev till slut ett mantra jag använde."

Domaren suckade djupt, och längtade hem till sin härliga stora fåtölj där en tjock bok väntade. Han var väl medveten om att den här bittre mannen snart skulle ränna runt på gatorna på jakt efter någon som han kunde ge en läxa. Uppfostringsmetoder var bra, men lika ofta som de var till nytta, var de farliga vapen i händerna på fel människa. Tankarna om vad som var rättvist eller inte surrade i huvudet på domaren, och han kände det som en lättnad att klubba beslutet om livstid.

Av Anitha Östlund Meijer 30 jul 2011 00:47