Det är inte ett val att skriva - det är ett måste!

Att skriva är lika nödvändigt för mig som att andas.

Jag provade under en period att inte skriva då jag tyckte att det bara var skräp som fanns därinne i min fantasis gömmor. Men sen märkte jag att det är bättre att skriva ur sig soporna så att det bra materialet frigörs. Lite som att hacka fram en diamant.

Ibland försöker jag dock smita från skrivandet, precis som med yogan för att jag vet att det kommer frigöra någon knut inom mig och sådant tar ont. Och det hjälper inte ett dugg just då att jag vet att jag kommer må bra och känna mig fri efteråt. Sådana gånger håller jag verkligen med om att okunskap är en välsignelse! Det som räddar mig är att jag inte är någon självplågare utan livsnjutare. Det driver mig att skriva och yoga i slutändan fastän jag vet om smärtan som väntar.

Hur går min skrivprocess till då?

Tja, ibland flyter det på av sig själv och fantasin plus fingrarna på tangentbordet är i symbios att skapa texter jag är toknöjd med och ibland får jag ta sats och kasta mig över kanten. Där slåss jag med motsträviga formuleringar, ordbetydelser som jag glömmer bort, fakta-letande som tar tid och avbryter flödet och en hög dos självkritik som hänger över axeln och påpekar sina åsikter i mitt öra. Jag kan lätt sitta tre timmar och skriva om en text. Det flesta gångerna är det bra, men så har det varit gånger när jag märker att det är alldeles för många kockar och all text markeras och ett tryck på deleteknappen utförs. Jag är en sån som hellre praktiserar ”gör om gör rätt” än rycker på axlarna och tänker "- Äh,det får duga".

Ibland får jag ångest över att orden på skärmen är så jävla fula och så fel. Jag blir, trots att jag sitter ensam, alldeles röd och varm i ansiktet av skam

- Har jag skrivit det där? Dåligt, dåligt, dåligt!

Men, så har jag ögonblicken då symbiosen härskat och jag blir helt uppslukad av min text och den ger mig något positivt varje gång jag läser igenom den.

Om och om igen väljer jag den upplysta skräckblandade förtjusning som skapelseprocessen innebär istället för ett tyst och tryggt men oftast tråkigt mörker.

Jag avslutar med en dånande applåd till oss alla som väljer att utföra det vi brinner för. Ibland är det lätt, ibland är det svårt.

Men det är alltid lika nödvändigt som att andas.

Av Jennie Johansson 30 jul 2011 14:09