Demokratiseringen av den egyptiska polisen

Revolutionen i Egypten har lett till en total brytning med det förflutna inom många områden. Regimtrogna egyptiska tidningar ägnar sig plötsligt åt att hylla revolutionen och verka för en demokratisering av samhället. Detsamma gäller televisionen. Programledare kända för att ha gått regimens ärenden talar nu varmt för revolutionens historiska nödvändighet och ber med tårar i ögonen tittarna om ursäkt för sin tidigare "feghet". Samtidigt har ett dussin nya tv-kanaler börjat konkurrera på allvar med de tidigare officiella kanalerna. En av dessa nykomlingar har uppkallats efter Tahrir-torget och leds av den legendariske före detta chefredaktören för al-Dustur-tidningen, Ibrahim Isa, en obeveklig kritiker av Mubarakregimen.

Nyligen bjöd Isa psykologiprofessorn Muhammed al-Mahdi till sitt program för att diskutera problemet med den illa fungerande poliskåren i landet. Ett samhälle utan fungerande polis kan snabbt förvandlas till en mardröm. Detta fick egyptierna snabbt upptäcka, vilket ledde till bildandet av hemvärnsgrupper med uppgift att skydda liv och egendom från plundrare, som fick härja fritt under revolutionens första veckor. Dessa huliganer hade släppts ut från de egyptiska fängelserna på order från inrikesministeriet och med uppgift att terrorisera folket, samtidigt som poliserna beordrades att hålla sig borta från gator och torg. Taktiken misslyckades dock tack vare de folkliga kommittéerna som slog vakt om sina hem i en tidigare aldrig skådad solidaritetsrörelse i landet. Många nyss släppta brottslingar arresterades av hemvärnet och överlämnades till armén. Men det lär behövas extraordinära insatser för att polisen åter skall kunna göra det den är ämnad till, nämligen skydda och hjälpa medborgarna.

Det som utmärker diktatoriska regimer i arabvärlden är deras väl tilltagna säkerhetsapparater som är betydligt större än dessa regimers arméer. I Egypten till exempel räknar man med cirka två miljoner poliser, mot en armé på cirka 450 tusen soldater. Av polisstyrkan som omfattar ett halvdussin olika sektioner ägnade sig inte mindre än 70 åt att skydda regimen, medan resterande 30 skulle hålla ordning i samhället. Klyftan mellan medborgarna och polisen hade blivit oerhört stor under Mubaraks 30 år vid makten. Repressionen nådde nivåer som folk inte trodde var möjliga, särskilt under de sista fem åren. Varje polisstation hade en tortyrkammare där elchocker och piskning tillämpades utan skrupler. Många har fått men för livet och allt fler fall med dödlig utgång registrerades under senare år. Denna otyglade repression har varit en av anledningarna till folkets resning mot Mubarak.

Psykologiprofessorn al-Mahdi hade många intressanta iakttagelser om den egyptiska polisens psykiska hälsa som ventilerades under programmet på Tahrirs tv-kanal med Ibrahim Isa. Under ett besök i USA hade han gästat en kongress där israeliska psykologer diskuterade de psykiska problem som uppstår när soldater beordras skjuta ner ungdomar under demonstrationerna. "Jag var den ende arabiska psykologen på konferensen", berättade han leende, "och någon såg till att jag blev bestulen på mina anteckningar den dagen!"

Senare, under den egyptiska revolutionens första 18 blodiga dagar bildade han tillsammans med andra psykologer en insatsstyrka på Tahrir-torget för att försöka hjälpa människor i nöd och samtidigt ägna sig åt fältstudier. Resultatet blev en kartläggning av de psykiska problem som många polismän lider av i Egypten. Rekommendationer lämnades officiellt till inrikesministeriet för att föreslå hjälpåtgärder men bemöttes kallsinnigt av de ansvariga. "Våra poliser har inga psykiska problem mer än vad som redan drabbar befolkningen i stort under rådande omständigheter", löd ministeriets officiella svar. Vilka är då de problem som psykologteamet kartlade?

Egyptiska poliser lär sig att buga för sina överordnade och sparka nedåt mot sina underordnade. Varje polis är samtidigt en pasha och en slav, vilket skapar ett schizofrent sinnelag. Okorrumperade, hederliga poliser har svårt att försörja sina familjer, vilket tvingar de allra flesta att sälla sig till gängse bruk i ett korrumperat samhälle, där ingenting händer utan mutor. Inkompetens i förhörstekniker leder till utbredningen av våld och tortyr istället för att bygga på förståelsen av de olika psykologiska profiler som man har att göra med dagligen. Omänskliga arbetsvillkor leder snabbt till utbrändhet och översitteri, vilket får ödesdigra konsekvenser för polisernas familjeliv.

Nedlåtande behandling av människor ingår officiellt i polisutbildningen på Egyptens polishögskolor, en utbildning som helt bortser från polisens behov av sociala, rättsliga och psykologiska färdigheter i sitt dagliga arbete. Visst ingår "mänskliga rättigheter" och juridik i kursen, menade professor al-Mahdi, men endast i form av en ytlig kurs som man snabbt glömmer efter examen. En av de åtgärder som rekommenderats av psykologteamet var att förtidspensionera större delen av den gamla, "förlorade", generationen och istället satsa på en ny utbildning som ser till att skapa en modern poliskår med respekt för medborgarnas rättigheter och ett avståndstagande från tortyr som förhörsmetod.

Tre månader efter Mubaraks avgång har polisen ännu inte återhämtat sig från den auktoritetsförlust den har drabbats av. Det händer fortfarande att poliser som varit ökända för sin grymhet utsätts för lynchning av pöbeln. Denna folkliga vendetta mot en tidigare mäktig regimväktare har fråntagit polisen all respekt bland folket, som ändå törstar efter återkomsten av lag och ordning på sina gator.

En ständigt återkommande formulering i debatten har varit "omstruktureringen av poliskåren". Denna "omstrukturering" riktades i en första fas mot större delen av de säkerhetsapparater som hade för uppgift att skydda regimen med Mubarak i spetsen. Man bytte helt enkelt namn på dem och nu skulle de ägna sig åt nationell säkerhet i stället. En åtgärd som framkallade skepsis hos folket som helst ville se en slutgiltig nedläggning av dessa avdelningar. Den nödvändiga omstruktureringen borde istället verka för en total omdaning av polisutbildningen.

Kommer denna föreslagna åtgärd att lyckas i Egypten? Själva revolutionens framgång beror på den. Utan en fungerande poliskår finns ingen garanti på att det som revolutionen kämpat för blir av, nämligen fria val som garanterar att det verkligen blir folket och inte regimens övervintrande hejdukar som väljer vem som kommer att styra landet de kommande åren.

Västerlandet bär en del av skulden i denna ödesmättade fråga. I många år har man nu stött diktaturerna i arabvärlden och det är väl känt att många arabiska poliskårer inte bara får sin utrustning från väst, utan även speciell "utbildning" i hur man bekämpar oppositionella. USA, England och Frankrike har varit mer än beredvilliga att ställa upp på despoternas sida. Senast kostade denna inställsamhet Frankrikes utrikesminister hennes post då hon erbjöd Tunisiens Ben Ali polisiär hjälp för att kväva den tunisiska revolutionen i dess linda. Sverige har också bidragit genom att överlämna oppositionella till de egyptiska myndigheterna mot ett tomt löfte om att tortyr inte skulle tillämpas mot dem. De arabiska folkens misstro mot de västerländska demokratiernas avsikter har tydligen sitt berättigande. En demonstrant på Tahrir-torget undrade retoriskt: Kan en demokrati hjälpa en diktatur att hålla sig vid makten och fortfarande kalla sig för en demokrati?

Av Hesham Bahari 07 jun 2011 12:26