Min kära!

Tänk att få röra dig en gång till, eller första gången på nytt. Jag fick aldrig beröra dig på det sätt jag ville. Men jag skulle vilja ha dig här hos mig för att fylla ut tystnaden som blir efter ditt tomrum. Var var vi? Någonstans eller ingenstans?

Vi fick aldrig chansen, det blev försent. Tiden eller ödet var inte på vår sida. Nu vill jag ha dig hos mig för att fylla det tomrum som du skapade hos mig och som bara du kan fylla.

Jag är förändrad, är du det? Givetvis, efter nästan 20 år. Vad inbillar jag mig? Att allt ska bli som förr?

Det är nu som gäller och jag undrar om du saknar mig lika mycket som jag saknar det som kunde ha blivit vi, oss.

Vem du än är nu, idag, så kommer jag stå vid din sida. Som en trogen staty, den skulle vara skapad av mig för dig och stå där som en bekräftelse på vår kärlek.

Minnena finns kvar, men inte länge till, eller? Kommer de att finnas där för alltid? Tror det! Saknar dig så! Så mycket!

Vem är du nu? Vem är jag? Vem är vi? Oss!

Av Jonas Lindman 01 jun 2011 16:26