Armlös, benlös men inte hopplös

Armlös, benlös men inte hopplös
Mikael Andersson
Norstedts Förlag
2009

Boken börjar i 60-talets Sverige. Jag föddes själv under 60-talet och har alltid tänkt att "inget har väl förändrats särskilt mycket, särskilt inte inom sjukvården". Men det är tydligt att man har sina egna minnen, och mina minnen från sjukvården har alla varit bra. Därför kändes det väldigt främmande att hamna i den värld som Mikael fick tampas med. Han hade en osäker mor och en far som gömde sig, men en mormor som såg till att sätta ned foten och berätta att den syn man hade på barn utan ben eller armar var förlegad och gammaldags.

Mikael ville kunna leva hemma och inte bli hospitaliserad. Det var då allt började, alla besök på sjukhus där Mikael ansågs vara en liten pryl, ett objekt som skulle ha olika proteser och som mest var i vägen och ställde till problem. Sedan, efter, gick det emot att börja se på sig själv utifrån andra människor, det vill säga utifrån oss som har armar och ben som fungerar.

Mikael bestämde sig i alla fall vid 11 års ålder för att han tänkte överleva och ta sig fram på bästa sätt. Detta var inte och är inte så lätt när man har en hjärna som bråkar och som bara ser massa problem istället för att försöka lösa dem. Mikael hade och har kärleken och stödet från familjen och med tiden också lärare och vänner.

"Armlös, benlös men inte hopplös" är en intressant processbok om hur man ska ta sig fram i livet. Den är fylld av sorg, saknad, glädje och ett skönt och enkelt språk som en dyslektiker som jag inte har något problem att läsa. Det finns många finna scener i boken, men den när Mikael hjälper sin morfar att tända brasan är så vacker och fin att en tår rinner på kinden.

Av Mikael Vasara 26 maj 2011 10:24