Varför vissa får betalt för att bo – och vem som betalar dem

I de Kinesiska korrumperade företagen är det vanligt att nyanställda i princip tvingas ta emot mutor redan från första dagen. Den som agerade alltigenom hederligt skulle nämligen innebära ett hot mot det korrupta systemet som sådant. Ett system av korruption är alltså sällan ett där några få personer i toppen förser sig själva. Det genomsyrar till sist hela kulturen, och även de som bara tagit sig en liten bit upp i hierarkin märker snart av de oegentliga tilldelningarnas sötma.

Nu undrar du säkert vad detta har med Sverige att göra, så vi det hela från början.

För en tid sedan berättade en kollega för mig om någonting fantastiskt. Han hade nyss sålt sin bostadsrätt, och tjänat många hundra tusen på värdestegringen. Han berättade att det var fantastiskt. Det var precis som att han nu fått tillbaka alla månadsavgifter och alla räntebetalningar som han betalat under de år som han bott där. Ja, det var precis som att han hade fått betalt för att bo där under ett antal år!

För att vara i ett samhälle en gång stöpt i luthersk strävsamhet, sedermera präglat av socialdemokratiska arbetarideal för att till sist erövras av en nyliberal individualism där alla förmodas klara sig själva, så tedde sig denna plötsliga "fria lunch" aningen märklig.

Men hur kunde människor i arbetslinjens land plötsligt få betalt för att bo? I ärlighetens namn funderade jag vid den tiden inte så mycket vidare på detta, speciellt som jag då jag själv inte var så insatt i hur bostadsmarknaden fungerar. Jag antog att det kanske var en lyckosam tillfällighet.

Men det var ingen tillfällighet. Att fastigheter stiger kraftigt i värde är mer regel än undantag, och de människor som äger sina bostäder tjänar därmed stora summor på värdestegringen.

Visserligen menar vissa på att denna värdestegring är inlåst så länge man bor kvar, men när det gäller jämlikheten sett över tid så påverkar denna teknikalitet endast i begränsad utsträckning slutresultatet. För den som inte själv säljer sin bostad, är det i praktiken så att det är barnen till bostadsägare som till slut ärver denna värdestegring, skattefritt ska tilläggas, alltsedan arvsskatten avskaffades. De förslagna som funderar på saken kan också hitta på många fantasifulla sätt att komma åt denna landvärdesstegring för egen del, till exempel genom att äga bostäder som andra bor i.

Detta står i stark kontrast till hur situationen är för de som sidan hyr sin bostad. Jag minns pizza-bagaren som var min granne under en period då jag bodde i en hyresrätt. Han hade sett hyran öka med både en och två tusenlappar på bara några år då han bott där. Fastighetsägarens underhåll var samtidigt dåligt. Där var det inte alls tal om något gratis boende. Hans barn kommer aldrig att ärva någon miljon i samlade fastighetsvärdesstegringar.

Konsekvensen är i alla fall ett system inte särskilt annorlunda än det i Kina så utbredda systemet med bestickningar och mutor på alla nivåer i hela samhället. De som sitter i hyresrätt kommer att på sikt förlora stora summor pengar som kommer att hamna i händerna på bostadsägare. Ju större och dyrare bostad, desto mer kommer de att tjäna på systemet.

Men vad är det som stiger i värde?

Detta hade väl möjligen varit i sin ordning, om nu bostadsrätternas värdestegring skulle ha berott på ett alldeles fantastiskt hemmafixande, på strålande kakel och på fantastiska väggdekorer! Men vi lurar oss själva om vi skulle tro att husens och bostadsrätternas värdeökning skulle bero på den tilltagande patinan på staketet. Eller på inredningens allt mer klassiska eller rentav antika stuk.

Nej, värdestegringen på en fastighet handlar endast om två saker. Inflation och landvärdesstegringar, det vill säga ingenting som fastighetsägaren själv gjort sig förtjänt av, utan sådant som samhället som helhet bidrar till. Dels handlar det om hur penningmängden ökar genom inflation, vilket får all fast egendom att öka i värde samtidigt som löntagarnas köpkraft går ner. Dels handlar det också om hur skattepengar som investeras i infrastruktur generellt ökar markpriserna i ett visst område.

David Ricardo insåg redan 1815 att land- och fastighetsägare alltid skulle ha en relativ fördel på marknaden, som inte motsvarades av deras egen prestation. Hans tankegods gav upphov till begreppet "Ricardos lag", som är högaktuell än i dag i bostadsbubblornas tidevarv. Följande dokumentärfilm belyser detta fenomen.


OBS! Texten fortsätter under klippet



När man betraktar hur den Svenska bostadsmarknaden är uppbyggd så ställer det även förra seklets sociala projekt, den progressiva skatten, i ett helt nytt perspektiv. Den som bor i villa kan alltså lugnt räkna med att få tillbaka det mesta han eller hon betalar i progressiv skatt, samt även få en del av den skatt som betalats av hyresgäster för att sedan investerats i samhällsprojekt som höjer alla landvärden. Och det är här som vårt samhälle på något sätt inte är så långt ifrån det Kinesiska, där de som befinner sig lägre ner i samhällshierarkin ger pengar till de som är högre upp.

Ekonomen Fred Harrisson har intresserat sig för detta, och speciellt den svenska situationen då Öresundsbron byggdes. Tydligen så mer än fördubblades fastighetspriserna i Malmö som följd av brobygget, men det var skattebetalarna som stod för notan.


OBS! Texten fortsätter under klippet



Så om det nu bostadsmarknaden skapar stora orättvisor, varför kan man då inte bara införa en landskatt, likt den som Fred Harrison förespråkar? I Hong Kong och Pensylvania är detta redan en realitet, och i det förstnämnda landet drar staten in runt 40 procent av sina intäkter genom landskatt. Så det är inga småsummor det handlar om, detta är de pengar som samhället skulle behöva för att utvecklas.

Sanningen är att det fanns en skatt, men den avskaffades.

För några år sedan fanns åtminstone en fastighetsskatt, som trots sin imperfektion i många avseenden, ändå fångade en del av landvärdesstegringarna och återförde denna rikedom till folket. Ett fel med fastighetsskatten var att den beskattade fastigheten i sin helhet, vilket motverkade nybyggen och upprustning, men trots denna brist kan man argumentera för att den ändå skapade en rättvisare bostadsmarknad. Allt sedan valet 2006 är fastighetsskatten avskaffad, och den har i politiken blivit en av de mest attackerade skatterna. Inte ens Socialdemokraterna tycks längre våga försvara fastighetsskatten.

När fastighetsskatten avskaffades menade den kände befolkningsforskaren Bo Malmberg att detta skulle leda till sämre förhållanden för barnfamiljer och färre barn, eftersom fastighetspriserna skulle stiga "Slopad fastighetsskatt ger färre barn", Aftonbladet 22/8 -06. Men högeralliansen tillsammans med de ofta bostadsägande mittenväljarna gjorde ändå processen kort med denna form av skatt. De rika måste ju få betalt för att bo i detta smygfeodala land! I kampen mot fastighetsskatten är också alla medel tillåtna.

Alltid när man talar om fastighetsskatten dyker en av politikens mest uttjatade ikoner upp, nämligen "änkan i villan", och det gamla klassiska scenariot målas upp. Resonemanget handlar om hur en fattig änka, gärna till en fattig fiskare någonstans ute i Stockholms skärgård, aldrig skulle klara av de höjda taxeringsvärdena då rika människor från Stockholm köpte sommarstugor och därigenom drev upp priserna. På så vis har "änkan i villan", har blivit bostadsägarnas slagträ i debatten. Hon har blivit det argument med vilket man kan motivera att alla landvärdesökningar ska hamna i privata fickor, istället för att komma samhället till gagn.

Men även om man kan säga att det är synd om änkorna som eventuellt tvingas sälja sin bostad och flytta in i en lägenhet, med stor vinst kanske ska tilläggas, så kan jag tänka mig väldigt många andra i det här samhället som det också är synd om. Det är synd om de trångbodda småbarnsföräldrarna som inte bara försöker få livspusslet att gå ihop, utan även möbelpusslet. Det är synd om trångbodda barn som växer upp utan ett eget rum, en trygg plats att göra sina läxor eller plats för sina leksaker. Det är synd om barn som tvingas växa upp i radonhus – hus som det egentligen hade varit bättre att riva för länge sedan, sett ur både ett miljöperspektiv och en samhällsekonomisk synvinkel, men som nu står kvar eftersom det saknas kapital för att bygga någonting nytt. Det är synd om ungdomarna som tvingas bo hemma hos sina föräldrar trots att de hade behövt börja ett självständigt liv för länge sedan. Det är synd om alla arbetslösa som drabbats av att företag inte längre har råd att anställa, eftersom samhällets kapital försvinner i lansvärdesstegringar som endast kommer bostadsägare till nytta. Det är synd om alla ofrivilligt hemlösa som drabbas av att samhället inte har tillräckligt med bostäder längre, eftersom de som behöver bostäder saknar kapital att köpa dem och att det därför inte heller byggs i tillräckligt stor omfattning. Det är synd om patienter som möts av en sjukvård som har katastrofalt lite resurser, och som ändå fortsätter att "spara" trots att patientsäkerheten hotas, vilket läkaren Arvin Yarollahi belyst med sitt Facebook-uppror.

På sikt blir det synd om hela samhället där där födelsetalen dalar i takt med att den yngre generationen inte har råd med en tillräckligt stor bostad för att kunna bilda familj. Precis som Bo Malmberg förutspådde. Det är synd om miljön som tvingas ta emot våra koldioxid-utsläpp, eftersom vi inte har råd att rusta upp och bygga nya och mer energieffektiva bostäder. Alla dessa är det synd om.

Men tyvärr, inget av detta kan man kunnat göra någonting åt, på grund av att det anses vara ännu mer synd om änkorna som måste flytta om land skulle beskattas. Men frågan är om inte änkorna har blivit bostadsägarnas gisslan i detta drama, lika mycket som de är deras slagträ. Frågan är om det är rimligt att hela samhällets intressen får stå tillbaka bara för dessa änkor som kan riskera att tvingas flytta?

Och frågan är om en avskaffad fastighetsskatt är det enda som kan rädda dem? För om man bara vill, så kan man lätt hitta på andra sätt att lösa änkornas problem än att helt slopa all skatt på land. Som till exempel en efterlevandepension, bara för att ta ett exempel.

Kanske kan också basinkomst vara en del av lösningen på det här problemet. En medborgarlön skulle nämligen göra så att det alltid fanns reda pengar att betala den skatt som landet ger upphov till. Man vänder helt enkelt på resonemanget, och låter bostadens landutnyttjande avgöra hur stor basinkomst man får över efter att landskatten dragits av. De som bor på första parkett med stor tomt får mindre basinkomst, och de som bor tätt packade i lägenheter eller långt ifrån samhällets service får mer. Helt rättvist kan man tycka.

Men för att det ska fungera i längden handlar det om en omfattande omstrukturering av våra skattesystem. Svenskar betalar redan världens högsta skatt på arbete om man räknar samman inkomstskatt, sociala avgifter och moms. Skatten är så hög att man knappt vågar tänka på det. Det är en återvändsgränd, och den svenska arbetarklassen håller redan på att gå under på grund av höga inkomstskatter, så om något så måste skatten på arbete istället sänkas.

Så för att de flesta bostadsägare ska få över något efter att landskatten är betalad måste basinkomsten finansieras med skatt på andra naturresurser som land, skog och vatten, utöver skatten på bostadstomter. Idag tjänar skogs och energibolag stora mängder pengar på vårt gemensamma naturarv, och dess direktörer skrattar sig lyckliga i bonusregnet, men man kan argumentera för att dessa pengar egentligen borde tillfalla allmänheten i betydligt högre grad än vad dagens politik medger.

Allt detta är sådant politiker skulle göra, om de faktiskt hade ambitionen att lösa problemen. Men när det gäller bostadsägandets korrumperande natur, får politikernas egen bostad plötsligt betydelse i huruvida vi kan lita på dem eller ej. Politiker som personligen drar nytta av landvärdesstegringar har nog i alla fall väldigt lätt för att bortse ifrån sådant som de inte gärna vill se. Det svenska systemet för korruption är nämligen kamouflerat på ett sätt som gör att man bara kan se det om man verkligen vill. Vårt system för orättvisa är mer sofistikerat än Kinesernas, men det kan mycket väl vara precis lika omfattande.

Det finns en sak jag måste bekänna i allt detta. Jag är nämligen själv en av de medkorrumperade. Värdet på den bostadsrätt jag äger har säkert stigit med några hundra tusen sedan jag flyttade in. Detta är inget jag är stolt över, det är bara vad jag gjort föra att försöka hålla mig själv och min familj så långt över vattenytan jag kan. Att denna rikedom tagits ifrån de fattiga är något som jag bara kan beklaga. Mitt enda patetiska försvar i sammanhanget, är att det finns de som är värre än jag. De som äger större och fler fastigheter. Men även jag har blivit en del av systemet, och detta är min bekännelse.

Så när Sverige falnar, när fabrikerna stängs, när ungdomsarbetslösheten blir rekordhög – blicka ut över ett villaområde nära dig, och fundera en stund över vad det är för krafter som driver Sverige mot dess förfall, och varför det blivit så tabubelagt att beskatta det som egentligen vore mest gynnsamt att beskatta om man ser till vår ekonomi som helhet. Fundera över varför utanförskapet och arbetslösheten stiger, samtidigt som vissa får betalt för att bo.

När man betänker att det är den mytomspunne och typiskt bostadsägande "mittenväljaren" som av många anses ha avgjort de två senaste valen, så inser man att Kinas system med bestickningar kanske inte är speciellt långt borta.

Av Robert Wensman 24 maj 2011 13:14