Livet fortsätter efter 40

En morgon satt jag med min kaffekopp framför aftonbladet på nätet och försökte få mina hjärnceller att vakna till liv innan dagens arbete skulle börja. Kattungarna sov, de andra katterna var ute och sonens väckarklocka ringde sådär var tionde minut. Regnmolnen hängde tunga utanför fönstret och jag och min blick gled långsamt ner för sidan på datorn.

Jag ser då en artikel där man gjort en undersökning bland 2000 brittiska kvinnor. Den handlar om hur man som vuxen kvinna ska klä sig. I vilken ålder man slutar gå i bikini, högklackat, får ha långt hår osv. Det var en skrämmande läsning och även om Storbritannien är ett mer konservativt land än Sverige, så insåg jag väldigt fort att jag överskred nästan alla åldergränserna. Jag går i bikini, har tofs på huvudet, går i högklackat när jag så känner för det, har tights och har en och annan genomskinlig blus.
Jag är väldigt noga med att inte se ut som en förvuxen tonåring och frågar ofta sönerna om detta nu passar sig eller inte, och de svarar ärligt tror jag. De skäms inte över mig, utan tycker nog mest att det kommer an på hur man beteer sig.

Detta leder mig in på en situation som hände för några veckor sedan då jag var på konsert. I höstas hörde jag ett band på radion som hette Hoffmaestro, och de hade en energirik, livsbejakande musik som gjorde mig på gott humör. Jag önskade mig deras skiva i julklapp, och fick den. Den store sonen har sett detta elvamannaband live på några festivaler och han var inte sen med att heppa på mig. Jag inhandlade en skiva till och kom nästan varje dag till jobbet med ett leende.
Jag såg att de skulle spela i Malmö, men tyvärr var det 18-års gräns och eftersom sonen först blir 18 denna månaden skrev jag till bandet och undrade om de kunde hjälpa till. De hänvisade till arrangörerna som var några hårdhudade personer som det överhuvudtaget inte gick att diskutera med. De förmedlade att det skulle tas leg på alla som skulle in på komserten. Jag frågade runt på jobbet, men de som hade hört om gruppen sa att det var deras barn som lyssnade på dem. Nope, de ville inte med.
Till slut fick jag lockat med mig grannfrun och vi drog till Malmö en härlig kväll i April. Det var hon, jag, cirka 30 stycken i vår ålder och så nästan 4000 20-åringar.

När jag såg ut över folkhavet och kände mig lite malplacerad på grund av min ålder hörde jag sonens ord han gav mig innan vi åkte: "Om du inte kommer hem och är genomsvettig så blir jag arg på dig". Jag kom fram till att det är just fördelen med att vara i denna åldern att man kan göra vad man vill. Vem bryr sig egentligen att jag är där? Ingen, antagligen. Vissa av sonens kompisar kom fram och kramade om mig och tyckte det var jättekul att jag var där.
När bandet sa att vi inte fick hoppa så mycket för betonggolvet sviktade skrattade jag bara och trodde de skämtade. Dagen efter läste jag i tidningen att det verkligen hade varit så att golvet hade sviktat, och jag kunde bara le.

Vad är det vi förväntar oss av de som är över 40? När jag var runt 20 kommer jag ihåg att jag tittade på mina 40-åriga kollegor och tänkte att de egentligen kunde lägga sig ner och dö, för vad hade de att leva för?
Jag tror aldrig att jag mått så bra som jag gör nu. Jag har en inre styrka och självtillit som gör att jag oftast känner stor glädje inom mig. Och vad är det för osynliga gränser som sätts på mig för att jag passerat 40? Ska jag vara en mormortyp som sitter med mina katter ute i åkern, med schalett och som är nöjd med vad dagen ger?

De må bara konservativa bakåtsträvare i England men jag hoppas att vi här i Sverige kan känna stolthet över att vara i medelåldern, och att vi genom den kan berika omvärlden och vår egen sfär. Kanske är vi mossiga i yngre generationers ögon, men samtidigt hoppas jag att de kan se att livet kan vara innehållsrikt fastän man passerat de magiska 40.

Av Birgitta Stiefler 19 maj 2011 22:55