Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Jag känner

Orden är mig övermäktiga, omöjliga att ens tänka

Jag känner
Drar försiktigt med händerna över mjuk hud där naglarna rispar långa revor
Följer kurvor och underliga utbuktningar där förr var platt

Jag känner
Kärlek till mig själv, men hjärnan har svårt att lägga ihop gott och ont, förena två motpoler
Fötterna sticker av den obekväma ställningen
Jag gnisslar tänder

Jag känner
En doft av nyväckta, spensliga blommor som längtande, tryckt sig ut ur stela kapslar
Halvruttna löv ligger platt på marken, förintad, snart jord
Solen lyser från himmelsblåa höjder, väcker djur och växter från lång sömn

Jag känner
Mig älskad och hyllad, men trasig och kall
Orden är mig övermäktiga, omöjliga att ens tänka
Men jag känner, alltså finns jag