Påmind om arbetets plåga

Jag har jobbat sex dagar i streck nu. Det har varit fruktansvärt och jag mår dåligt. Jag har suttit på ett konstgalleri. En ganska vacker lokal, tre trappsteg under gatunivå, vitkalkade stenmurar, välvda tak, grafitgrå golv och upplyst av starka halogenspotlights. Nu är galleriet behängt med ganska färgstarka målningar som jag har sett till leda.

Mitt jobb har varit att passa galleriet så länge utställningen varade. Det har varit för jävla trist. Det har varit hemskt. Jag har blivit nedtagen, börjat tvivla på mig själv. Jag har haft skittråkigt dessa sex dagar och ser fram emot morgondagen som är min sista dag, den dag jag åter blir fri.

Ändå är det ett krämjobb. Jag rår mig själv, fikar när jag känner för det och käkar mina mackor när jag är hungrig. Jag läser tidningen, jag kan lyssna på radio, både P1 och P2 fast ljudet är dåligt och lokalen en akustisk katastrof. Jag har med mig några böcker och jag har en dator så jag kan sköta min mail och kolla börskurser. I köket står vin som blev över från vernissagefesten. Det kan jag dricka upp om jag skulle vilja berusa mig av pur tristess. Jag har till och med tagit hit en fiol för att jag skall kunna öva fingersättning och stråkföring när det inte är några besökare.

Det kommer inte många besökare. Man kan läsa tidningen, man kan lägga upp fötterna på bordet och man kan ha kaffekoppen bredvid sig. Man kan ställa sig mitt på golvet och lira fiol, man kan ställa sig på huvudet, för man passar på att utföra dagens yogapass på arbetstid.

Men man är hela tiden på sin vakt. Vet att man är i och bortom gränsen för uppförandekorrekthet. Man oroar sig för att någon skall komma. Lyssnar efter ljud. Man kan inte koncentrera sig. Fiolen låter skrikig, fötterna ligger inte tryggt på bordet. Och något meditativt tillstånd vill inte infinna sig under yogapassen.

Om någon kommer, det kommer några då och då, närmar man sig denne på ett kultiverat sätt. Jag undviker att lämna prislista, jag försöker inleda en konversation, konsten på galleriets väggar är ett givet samtalsämne. Jag försöker se det som en möjlighet att lära känna en människa, få kunskap om hennes estetiska uppfattning, hennes värderingar och kanske få inblick i hennes intelligens och psyke. Konversera. Jag försöker på något sätt vara social, vara människa som jag uppfattar att det är att vara människa.

Men jag känner att jag upprepar mig, hasplar ur mig samma saker om målningarna som jag har sagt många gånger tidigare. Jag är inte lika intresserad av galleribesökarens psyke eller estetiska uppfattning.

Jag känner mig ofri. Känner mig som ett djur i bur. Inlåst innanför dessa vitkalkade murar. Jag är inte mig själv. Jag rår inte över mig själv. Jag vill inte sitta på detta förbannade galleri. Solen skiner och våren har kommit. Det är varmt ute. Jag hade kunnat åka ut till havet.

Men jag måste vara här. Jag räknar timmarna. Jag stänger tidigare, tidigare än stängningsdags. För varje dag allt tidigare. Jag har haft en massa olika jobb. Jag har varit hamnarbetare, jag har kört buss, jag har varit lärare. Jag vet vad det är att jobba. Trodde jag visste det. Men jag hade glömt. Jag har inte jobbat på femton år och jag mindes inte längre i hur stor grad man inrättar sitt liv efter arbetet, att arbetet kräver hela ens engagemang och man ser fram till arbetets slut som en galärslav längtar efter förlig vind. Jag hade glömt i hur hög grad arbetet dominerar ens liv och bemäktigar sig ens själ.

En så dödande och förnedrande tid som detta arbetande har inneburit hoppas jag slippa i fortsättningen.

Av Jan Wiberg 23 apr 2011 13:52