Varför klyftorna ökar oavsett regering

Samtidigt som nästan alla är positiva till att det ska finnas inkomstskillnader så är nästan alla emot att inkomstklyftorna ska öka hur mycket som helst. Ändå är det just det som skett de senaste decennierna oavsett vilken regering som regerat.

Det är inte så enkelt att påverka inkomstskillnaderna från politiskt håll, åtminstone inte om man tror på någon form av marknadsekonomi. Och det gör alla riksdagspartiet, inklusive vänsterpartiet. Inget parti vill att staten ska gå in i marknaden och diktera lönenivåer för olika yrken. Så det enda som återstår för de styrande politikerna är att försöka motverka inkomstklyftornas ökning genom att justera skatterna på olika sätt. Det är också precis vad man försökt med i flera decennier nu. Utan resultat.

I slutändan är det alltid näringslivet som sätter lönerna, eftersom marknaden lever sitt eget liv ganska skilt från staten. En lösning vore såklart att införa kommunism och förstatliga alla företag. Men det är inget av riksdagspartierna som vill det heller. Så vad kan man egentligen göra, och varför ökar klyftorna egentligen?

Marknaden är som sagt de som ytterst avgör lönenivåerna, eftersom det är företagen som betalar lön till sina anställda. De kan välja ganska så fritt hur mycket eller hur lite de vill betala. Givetvis måste de anpassa sina löner efter tillgång och efterfrågan på deras varor och tjänster. Ett företag som går väldigt bra kan sätta högre löner än ett företag som går dåligt. Men det finns vare sig någon naturlag eller svensk lag som säger att företag som går bra måste betala högre löner till sina anställda. Ett företag som mångdubblar sina vinster kan, om de vill, fortsätta att betala ut samma oförändrade löner till sina anställda.

Någon kanske invänder här att man som anställd då har valet att byta jobb till något som ger bättre betalt, och att man på så sätt kan pressa lönenivåerna uppåt. Det är sant att det kan fungera så, under optimala marknadsförhållanden. Problemet är att det väldigt sällan råder optimala marknadsförhållanden. För att kunna tvinga upp löner genom att byta jobb så krävs antingen att det finns ett motsvarande företag med lediga tjänster, eller att det finns andra jobb som motsvarar ens utbildnings- och kompetensnivå. I en storstad är det större chans att detta verkligen finns, men på mindre orter så är det inte ovanligt att det bara finns ett eller ett fåtal företag inom ett visst yrkesområde och att tjänsterna som finns sällan är lediga och det kan vara hård konkurrens om de tjänster som är lediga. Så i den praktiska verkligheten är det inte alltid så enkelt att byta till ett bättre betalt jobb.

Man kan då hävda att man antingen bör flytta till en annan stad för att ta jobb där, eller utbilda sig. Låt oss tänka över dessa argument. I teorin låter det enkelt och självklart, men i den praktiska verkligheten så kanske du har en familj med en partner som har en fast tjänst och om du ska flytta så är det ett stort uppbrott för barn och familj, samtidigt som din partner istället ställs inför problemet att hitta ett nytt jobb på den ort ni flyttar till. Ekonomer brukar inte gilla sådana här invändningar eftersom de förutsätter att människor är ultrarationella personer utan i princip något känsloliv. Avviker någon person från den normen så betraktas den som lat, egoistisk eller girig. Några andra mänskliga känslor eller egenskaper finns inte med i deras förklaringsmodeller. Men i den faktiska verkligheten finns det en mängd psykologiska, sociala eller ekonomiska faktorer som gör en flytt till en annan ort väldigt svårgenomförbar.

På liknande sätt kan man resonera när det gäller att studera för att skaffa sig kompetens för att kunna söka andra jobb. Vi vet att alla människor inte har lika lätt för att lära sig och för att studera. Kanske har man för dåliga betyg från gymnasiet för att söka in på högre utbildning och kanske innebär högre studier en flytt till en annan stad och alla problem det kan medföra. Kanske väljer man hellre att bo kvar i sitt hus och jobba kvar på sitt jobb med halvtaskiga lön istället för att gå ner rejält i inkomst och kanske tvingas sälja hus och bil, för att plugga några år.

Det finns alltså väldigt många anledningar till varför människor stannar kvar på sina jobb trots en dålig ekonomisk situation, men en av de viktigaste orsakerna är dock att de arbeten som har lägst löner ofta är de jobb som inte har några högre kunskapskrav eller krav på erfarenhet. Därför är det också störst konkurrens om dessa jobb. Och vad händer när det är stor efterfrågan på något? Jo, priserna sjunker. I detta fall är det lönerna som hålls nere tack vare att det är många arbetssökande på varje ledig tjänst.

Kärnan av problemet till inkomstklyftorna är att de sämst betalda jobben alltid kommer att pressas ner så lågt som det är möjligt inom lagarnas och kollektivavtalens gränser. Samtidigt som de yrken där det finns ett underskott av arbetskraft tävlar om att locka de anställda till sig genom att höja lönerna. När det gäller jobb med högre löner handlar det i regel om yrken där det krävs en särskild utbildning eller en viss erfarenhet. Detta är något som vare sig den borgerliga eller rödgröna politiken rår på.

Finns det någon lösning på problemet då, eller ska man låta marknaden ha sin gång och låta klyftorna öka i all evighet?

Det stora problemet med stora inkomstklyftor är ju att vissa tjänar väldigt mycket mindre än resten av befolkningen, och inte tvärtom att vissa tjänar mycket mer. Så det väsentliga bör vara att försöka pressa de lägsta lönenivåerna uppåt istället för att pressa de högsta lönerna nedåt. Hur skulle man då kunna åstadkomma det?

Ett sätt som vid första ögonkastet kan verka kontroversiellt är att införa en slags garantilön, eller medborgarlön om man så vill, dvs en låg inkomstnivå som är tillräcklig för att räcka till mat, bostad och livsnödvändiga basvaror. Denna ersättning skulle betalas ut till alla arbetslösa och eventuellt andra bidragsgrupper utan krav på arbetsprestation. Instinktivt kan det kännas fel att betala ut bidrag utan krav på någon motprestation. Men det är något som är helt nödvändigt om vi någonsin ska kunna skapa en liknande konkurrens om arbetskraften bland låglönejobben som det finns bland de mer högavlönade jobben. Om det inte finns något som tvingar en person att ta ett jobb, så kan inte företagen sätta hur låga lönenivåer som helst. Lönen måste då höjas till en nivå som är så pass mycket högre att att någon är beredd att arbeta för den lönen.

Det finns flera andra positiva effekter av ett sådant system. Alla socialkontor skulle i princip kunna läggas ner eftersom ett sådant ersättningssystem skulle ersätta socialbidragen, och möjligen skulle man även kunna ersätta en stor del av försäkringskassans och arbetsförmedlingens ersättningssystem och administration och därmed minska kostnaderna ytterligare för skattebetalarna. En annan positiv effekt är att vem som helst som har en företagsidé skulle kunna säga upp sig från sitt jobb för att helhjärtat satsa på sin idé under en längre tid. Den möjligheten finns bara för de som har det väldigt gott ställt idag och har råd att ta ledigt en längre tid. Men skulle alltfler ges möjligheten att åtminstone få tiden att satsa på sina idéer och drömmar så skulle det kunna bli ett stort tillskott i antalet startade företag, vilket skulle vara positivt för samhällsekonomin.

Ytterligare positiva effekter vore att ett grundersättningssystem skulle kunna ersätta fackens, och kollektivavtalens roll till stor del. Om exempelvis arbetsmiljön skulle vara undermålig, eller arbetsförhållandena vara tvivelaktiga så kan den anställde säga upp sig utan att behöva dra in facket och göra en stor rättslig apparat av det hela, vilket inte alla har den mentala orken till. Samtliga arbetsgivare skulle då automatiskt tvingas skärpa sig för att erbjuda schyssta arbetsförhållanden för att behålla sin anställda. Det skulle i sin tur leda till att fler anställda mådde bättre på jobbet, och därmed antagligen både göra ett bättre jobb, må bättre och får färre sjukdagar per år.

Förutom att många vid första ögonkastet förkastar idén av anledningen att det känns fel att betala någon för att inte göra någonting, så brukar farhågan vara att alltför många skulle sluta jobba. Det skulle såklart få väldigt allvarliga konsekvenser för samhällsekonomin, och just därför får en sådan här politisk fråga aldrig bli ett självändamål, utan måste givetvis fylla sitt syfte. Skulle man märka att stora mängder människor slutade att arbeta, så måste man avbryta försöket så snart som möjligt. Och innan man inför det storskaligt bör man pröva det lokalt eller med en liten utvald testgrupp. Men vi kan ju ändå fråga oss hur stor den risken är? Hur skulle du själv resonera? Skulle du hellre vilja leva på en slags existensminimum och nätt och jämt ha råd att överleva, eller skulle du jobba, träffa människor och tjäna bra och ha råd att köpa saker och resa och göra det du känner för? De allra flesta brukar utan tvekan välja det sistnämnda, men ändå misstänker en del att "de där andra" skulle sluta jobba och bara sitta och lata sig. Men varför skulle de resonera annorlunda än dig? Det fåtal som överhuvudtaget överväger tanken att leva på existensminimum brukar i regel vantrivas på sitt jobb och vill komma bort från det ett tag och försöka hitta nåt annat. Eller så har man företagsidéer som man skulle vilja få tid att satsa på och förverkliga.

Vore det också inte ganska rimligt att om en arbetsgivare ska få ställa krav på de anställda så bör de anställda kunna ställa krav på sin arbetsplats och arbetsförhållanden? Marknaden handlar trots allt om tjänster och gentjänster och inte om att någon ska vara livegen.

Kanske är detta en radikal tanke, men det är också djärva, radikala tankar som kan leda till radikala förbättringar i samhället. Alternativet, som det ser ut idag, är att fortsätta låta klyftorna öka, och låta politikerna fortsätta turas om att höja och sänka skatterna. Vill vi det?

Av Tobias Jeppsson 22 apr 2011 10:54