Det handlar om omdöme, Juholt

Funderade vidare på det där med Juholt och hans särbo. Jag begärde Juholts avgång i en tidigare artikel här på Sourze, "Håkan Juholt måste avgå", med hänvisning till att det inte är rimligt med en statsministerkandidat som inför sin utnämning missar att berätta att hans livskamrat, under tiden de har haft sitt förhållande, har gjort sig skyldig till elva bedrägerier mot sin arbetsgivare på sammanlagt cirka 40 000 kronor. Juholt ifrågasatte i TV-intervjun i Agenda i söndags att han, inför valberedningen, medvetet skulle ha undanhållit uppgiften om särbons brottsförflutna och sade att "det kan ju vara som så att, just den kvällen när jag fick frågan, var fylld av tusentals frågor i mitt huvud, vad jag skulle tänka på inför den pressträff som skulle vara". Ja, han sade alltså inte att det var så att han hade glömt att berätta, utan antydde bara att det kunde vara så. Juholt fortsatte: "Jag beklagar, som gammal journalist att jag inte redan då från början sade att det här hade förekommit ... Självklart skulle jag ha nämnt detta, att i min familj har detta förekommit."

Med tanke på hur Juholt uttryckte sig hade det varit extra intressant om Agendas intervjuare hade tvingat honom att säga hur det faktisk var och inte nöjt sig med hypotesen "det kan ju vara så att..." Det är inte omöjligt att Juholt, som "gammal journalist" och nu toppolitiker, är tillräckligt smart för att veta hur han ska uttrycka sig för att undvika att behöva ljuga, det är snarare troligt. Personligen hade jag gärna hört svaren på bland andra frågorna "ok, men alla de här brotten skedde under tiden för ditt förhållande med Åsa Lindgren, är det korrekt?" och "när och hur fick du reda på att Lindgren hade begått brotten?" och "men, alltså, kände du till hennes oegentligheter på jobbet redan innan hon blev upptäckt?" och "eller, i efterhand, när du fick reda på dem, tänkte du då att du borde ha misstänkt något?"

En del som har kommenterat min artikel med kravet på Juholts avgång har tyckt att det är fel att någon som har begått ett brott och sedan sonat för det genom att ha tagit sitt straff, ska fortsätta att lida av det genom att, som i det här fallet, hindra sin livskamrat från att göra karriär. Jag har känt mig kluven till den argumentationen. Själv har jag många gånger försvarat till exempel Billy Butt, som skrivit hundratals artiklar på Sourze, när folk har sagt att de inte vill skriva artiklar i samma tidning som en våldtäktsman. "Ja, men Sverige är ju en demokratisk rättsstat", har jag argumenterat, "och Billy Butt har ju tagit sitt straff. Då måste han fortsättningsvis få bli betraktad som en fri människa och inte ytterligare dömas av folket". Borde inte detsamma gälla Juholts särbo och därmed hennes förflutnas betydelse för statsministerkandidaten Juholts karriär?

Det är knepigt det här; antag att Juholts särbo istället elva gånger hade gjort sig skyldig till mycket dåligt omdöme, men inom lagens ramar, och därmed inte dömts för något. Alltså, antag att Åsa Lindgren elva gånger hade visat dåligt omdöme genom att gå på laglig porrklubb, varit publikt otrogen mot sin särbo, uppträtt berusad på allmän plats men utan att vara direkt förargelseväckande, sålt sex på gatan, kallat företrädare för andra partier för jävla skitstövlar och köpt aktier i företag som har rykte om sig att anställa barnarbetare i Indien, allt inom ramen för vad som är lagligt. Skulle hon då vara en värre belastning för Juholt, för att hon inte har kunnat sona sina snedsteg, än när hon samma antal gånger gjort sig skyldig till stöld för sammanlagt 40 000 kronor? Eller, när ska lagligt dåligt omdöme anses vara sonat och förlåtet? Skälet till att det ena är lagligt och det andra inte är det, är ju för att det olagliga har definierats som värre än det lagliga, inte tvärt om. Att sona ett brott, är det som att bikta sig inom katolska kyrkan; bara man har sagt det till prästen och blivit förlåten, så är det glömt?

Skulle inte tro det. Det är därför det ändå är tillåtet att begära utdrag ur brottsregistret vid anställning av personal. Det är den bistra sanningen, Juholt kan ha förlåtit sin särbo, men hon är för evigt en person som, enligt egen utsago utan särskild anledning som skulle kunna utgöra en förmildrande omständighet, vid elva tillfällen visat prov på extremt dåligt omdöme. Trots allt torde ett bevis på att en person har uppvisat dåligt omdöme, en dom, vara den säkraste informationen om huruvida en person har dåligt omdöme eller inte, jämfört med till exempel referenser från tidigare arbetsplatser, där man lätt kan se att missvisande faktorer kan spela in, såsom rivalitet och personkemi.

Frågan kvarstår; är en person som är mycket nära knuten till en annan person, som uppvisat motsvarande dåligt omdöme som Juholts Åsa Lindgren, lämplig att företräda hela svenska folket? Kanske, men då skulle frågan ha fått prövas i samband med tillsättandet av tjänsten ifråga, som gjorde honom/henne - i det här fallet Håkan Juholt - till potentiell företrädare för Sverige. Personligen är jag tveksam, just omdöme är det allra viktigaste hos en politiker med stort ansvar. Relevant sakkunskap behöver inte spela så stor roll, det ordnar man med statstjänstemän, men omdömet måste vara oklanderligt och det är inte orimligt att det inbegriper andra personer som indirekt kan komma att få en representativ roll. Och det kan inte gälla bara under perioden från det att man tillträder sin förtroendepost, tvärtom borde det vara just när man inte har haft strålkastarna på sig som testen i efterhand görs. Och låt oss komma ihåg att vi inte pratar om vilket uppdrag som helst här, utan en kandidatur till det viktigaste förtroendeuppdraget i hela landet.

Av Carl Olof Schlyter 15 apr 2011 13:09