Tusen år ristat i sten

Den lille mannen viker undan några yviga grenar som hindrar hans väg framåt på den mjuka stigen. Den märkliga huvudbonaden av rävpäls föser han upp mot nacken medan han torkar sig i pannan. Hans rustika klädsel, hosorna och tröjan av grovt, lätt filtat ulltyg, värmer mer än nödvändigt i septembereftermiddagen. Manteln har han knölat ner i skinnsäcken som hänger över axeln. Där finns även några hammare och olika grova mejslar av järn samt i en skinnpung en handfull silvermynt av irisk härkomst. De är hemförda av män från ett härnadståg i västerled. Mynten gällde full betalning för sensommarens senaste uppdrag, runstenen som änkan Alva på Vassunda beställt. Minnesstenen efter hennes fallne make Magne, nyss hemförd i ekkista från härjningar i västerled, ironiskt nog tillsammans med de silvermynt med vilka hans maka just betalat runristare Fot.

Stenen är magnifik, rest bara några meter från segelleden, nedanför gården för att synas väl av de resande. Mannen i den fula mössan heter alltså Fot, välkänd runmästare. Hans noggrannhet är omvittnad och hans rykte stort. Vilket betyder att han kan leva gott på sin konst och vet sitt värde. Visserligen innebär hans profession en bortovaro från hem och familj, ofta från april till oktober. Men det går ingen nöd på familjen sedan han blivit en branschman att räkna med. Somliga ser honom som den bäste. Hela Uppland samt en bra bit in i Södermanland och Västmanland vandrar han i sommaren, kallad till nya uppdrag.

Hans vandring från Vassunda mot Sigtuna är inte en svår resa. Torr, mjuk stig och sensommaren dröjer sig kvar. Han kisar mot solen från en bergsrygg och anar S:t Pers kyrkotak, pyramidformat över trädtopparna. Sorlet från folket på stadsgatorna tränger snart igenom sensommarens sparsamma fågelsång. Tanken på nästa uppdrag, en häll vid Droppsta, tre-fyra veckors arbete, gör honom glad. Han kan kila hem och äta och och sova med familjen med detta blygsamma avstånd till arbetet. Med gott rykte och mycket arbete har han kunnat bygga sig ett litet hus vid Situne storgata, han kan lätt nås av kunder och enkelt köpa sig en plats på de transportbåtar, knarrar, som med mast, segel och roddare trafikerar Mälaren. Några dagar ombord spar tusentals mödosamma steg.

Sjömännen transporterar gods mellan huvudstaden och Uppsalakonungarnas kultplats, med den förkristna offerlunden och utsikten över majestätiska gravhögar. Ibland väljer man Långhundraleden ut mellan Roslagens skär och vidare tillbaka mot holmarna där Mälaren möter Saltsjön. Där talades länge om en bosättning men Birka i Mälaren tog över som stadsbildning på grund av sitt mera skyddade läge. Hans fader Tjalve berättar ofta om när Birka övergavs bara en mansålder tillbaka för anläggandet av konungens Sigtuna. Den nya handelsstaden där konsten att slå silvermynt också praktiseras.

Häradets kända runristare med rang hade som vanligt båtledes sammanstrålat vid Mickelsmäss marknad i Örsundsbro i början av oktober. Där träffade man sina tilltänkta kunder, som också kunde beskåda arbetsprover och få rekommendationer på yrkesmän. Vid denna marknad salufördes allt i matväg, verktyg, redskap, hästar. I krögarens tält finner vi våra grafiska yrkesmän i glada dryckeslag som larmar och bär sig åt.

Där finner vi den gamle Åsmund Kåresson med armen om Livsten, som förnöjt skryter om sin elev Balle vilken ser ut att utvecklas mästerligt. De tre arbetar mest i sydvästra Uppland men också mera fjärran hos den som betalar bäst. Visäte från Vallentuna och Orkesta delar allas uppfattning om Fots perfektionism – bra för den som har råd. Den pråligt klädde, skrytsamme ynglingen vid mästarens fötter kallas Öpir, vilket betyder "gaphals". Fot håller honom dock för näste store runmästare och anser att han trots sin ungdom bör tillhöra detta dryckeslag.

Han äskar tystnad och bjuder dem alla att dricka jul hos "fotfolket" i Sigtuna vid dagen för vintersolståndet. Den som är kristnad kan givetvis fira Jesu födelse medan de asatrogna dricker jul med Oden, Tor och de gamla gudarna. Varför inte vid hans bord, samma bord, i Sigtuna? Ett glatt mummel bekräftar att hans idé funnit gillande. Herrarna arbetar inte utomhus i snö och mörker så en munter fest kommer säsongsmässigt rätt.

Det helgfirande som våra bokstavstrogna runmästare kom åstad där hos Fot på Stora gatan i Sigtuna mindes deras grannar ända till påsk. Några kom ridande, några vandrande, några med båt över den ännu öppna Mälaren. Över vid brasan på härden vreds en rykande spädgris på sitt spett. I hörnet stod tunnan med 30 liter starkt nybryggt öl. Efter trakteringen lossnade tungornas band, barnen skickades till moster och styrkeproven och armbrytningen tog vid. Rövarhistorierna om alla snåla beställare ute i landet stod högt i tak. Unge Öpir skroderade högt för den som ville höra på om sina erotiska eskapader. I ljudnivån och röken från härden var svårt att gissa att här och nu träffades Upplands intellektuella och konstnärliga elit.

Runristare – var dom inte stenografer?

Av Lennart Lundwall 29 mar 2011 09:33