Vad en svensk tiger kan lära av en kinesisk drake

Tidigare i våras var jag på resa i nordöstra Kina. När man besöker detta land så upphör man aldrig att förvånas över dess sjudande ekonomi. Visst är det smutsigt på sina ställen, och visst är deras samhälle till ytan inte lika prydligt och välordnat som vårt Svenska präktiga samhälle, men runtom i staden Dalian som jag besökte står lyftkranarna på rad och bygger framtidens Kina och överallt finns en fantastisk kommers som saknar motstycke här i väst.

Många i väst brukar beskriva Kina som världens framtida ekonomiska motor, men en djupare analys lyser ofta med sin frånvaro. Varför är det självklart att Kina kommer att ta över som världens ekonomiska motor, och på vilket sätt kan man förklara det kinesiska ekonomiska undret? Vid en närmare betraktelse finns det faktiskt en hel del förklaringar. Förklaringar som samtidigt väcker frågor om hur vår ekonomi är arrangerad, och om det inte vore läge att lära sig något av draken i öst.

Det som till ytan är kanske är mest slående i Kina är dess serviceindustri. Det finns fantastiska restauranger som upptar hela flervåningshus, och kommer man i ett större sällskap så finns privata rum där man kan äta. Mest fascinerande är kanske de massagepalats som man kan besöka. Dessa är en slags Spa-anläggningar för vanligt folk, där man kan äta, få massage, titta på film eller övernatta, allt under samma tak och till ett facilt inträdespris på några tior. Inte mycket dyrare än en finare måltid. Servicesektorn i Kina har en grandiositet som verkligen får Linköping där jag kommer ifrån att likna en byhåla, och tvärtemot vad man skulle kunna tro så är alla dessa tjänster tillgänglig för en relativt bred massa.

Den mest uppenbara förklaringen till detta är att den Kinesiska skatten på arbete är i stort sett obefintlig. Om vi vill försöka förstå hur stor skillnad den låga skatten kan göra, så kan vi betrakta hur situationen är här i Sverige, landet med världens största skattetryck. I Sverige betalar människor i runda slängar 62 skatt på alla utförda tjänster, om vi räknar samman inkomstskatt, sociala avgifter och moms. Om två personer utför tjänster åt varandra, så kommer till exempel staten att ha tagit mer än 90 av alla pengar som var inblandade vid köpet av dessa tjänster. Som jag skrivit om i en tidigare artikel, så handlar den svenska inkomstskatten egentligen bara om att ta pengar från redan fattiga, och ge till andra fattiga. En progressiv förkrossande inkomstskatt har ingenting att göra med att beskatta de rika, eftersom de rika som bekant inte arbetar för sina pengar, men ett mer effektivt sätt att döda all näringsverksamhet på är svårt att föreställa sig.

I ljuset av detta kan man lätt förstå varför vi Svenskar har blivit för dyra för varandra, eller "varför vi inte längre har råd att arbeta", som det heter i den dystopiska samtidsskildringen Sånger från andra våningen av Roy Andersson. På samma gång förstår man också varför Kineserna, som i praktiken inte har någon skatt alls på arbete och tjänster, kan göra tjänster tillgängliga för den stora massan på ett sätt som saknar motstycke här i Europa. I Sverige är SPA något exklusivt som medelklassen unnar sig ibland. I Kina är SPA en del av vardagskonsumtionen. Detta är något man måste inse när vi slår oss för bröstet här i Sverige, och tycker att vi bor i det bästa av alla länder.

En annan förklaring är byråkratin. Svenska politiker har i årtionden kämpat förgäves med att minska den byråkratiska bördan för Svenska småföretagare, och på den här fronten ligger Kina ljusår framför oss, helt enkelt genom att inte följa regler så väldans nitiskt. Visst finns det lagar och regler, men tack vare den lössläppta redovisningskulturen i Kina, så blir det i praktiken bara större företag som alls tvingas betala någon skatt. Överlag är skatter i Kina schablonartade och låga.

Tvärtemot vad alla Svenskar skulle kunna tro så betyder avsaknaden av inkomstskatt för gemene man inte att staten saknar pengar. Tittar man på de projekt som den kinesiska regeringen genomför så förstår man också att så icke är fallet. I Kina bygger regeringen nya vattenkraftverk som är gigantiska. Magnetsvävande tåg som susar fram i vakuumtunnlar betraktas som sience-fiction här i väst, men håller på att bli en realitet i Kina.

Det finns till och med ett till vissa delar rätt så hyggligt välfärdssystem i Kina, med sjukpension och väl fungerande sjukhus. En släkting till min fru har till exempel i många år levt på en generöst tilltagen sjukpension, utan att egentligen vara så värst sjuk kanske man ska tillägga. Detta står i stark kontrast med hur sjuka människor behandlas här i Sverige där de jagas med blåslampa.

Även om det kinesiska systemet inte ger någon heltäckande lösning för alla människor vilket vi är vana vid här i Sverige, så är det ändå inte heller så dåligt som man skulle kunna föreställa sig. Speciellt inte när man räknar in den Kinesiska familjekulturen där människor i högre grad är vana att ta hand om sina familjemedlemmar, och den sprudlande kommersen som ändå gör det relativt enkelt för arbetslösa att genom direktförsäljning av olika varor och tjänster ändå tjäna sitt levebröd.

Så vad är den Kinesiska hemligheten. Hur kan denna till synes omöjliga ekvation gå i hop? Ett land där innevånarna knappt betalar någon skatt alls, men där staten ändå har pengar över till stora generösa samhällsuppbyggande projekt, och även en hel del välfärd? Vad är det Kineserna vet som vi i väst inte vet? Vad är deras hemlighet? Vad har de blandat i sitt ekonomiska krut för att åstadkomma denna explosiva ekonomiska tillväxt samtidigt som staten ändå har pengar kvar?

Den Kinesiska staten får sina intäkter genom monopol på olja och energi samt schablonartade skatter på fastigheter och storföretag. Även om Kina har börjat sälja ut en del statligt ägda bolag, så finns det fortfarande kvar en stark idé om att staten ska äga stora företag vars funktion är viktiga för samhällsutvecklingen. Som jämförelse kan vi se att människor här i Sverige kämpar hårt för att betala rejält saltade elräkningar, samtidigt som privata energijättarna gör storvinster. Hur vore det om staten hade fått dessa vinster istället och kunnat spendera dem på ökad välfärd? Samtidigt som Kina bygger världens största tågnätverk med magnetsvävande tåg, så klarar vår privatiserade och splittrade järnväg knappt av att driva en anständig trafik så fort det snöar lite. När det gäller de praktiska resultaten av att privatisera samhällets grundläggande infrastruktur, så har de nyliberala teorierna verkligen kommit på skam.

Men det finns ytterligare en förklaring till den Kinesiska framgången. Ellen Hogdson Brown berättar i sin bok "Skuldnätet" att de kinesiska bankerna agerar på ett alldeles speciellt sätt. Till skillnad från västländernas oberoende centralbanker, så har nämligen den Kinesiska regeringen aldrig släppt kontrollen över banksystemet. Istället för att låta bankerna styra över Kina, så styr Kina över bankerna, och kanske är detta ytterligare en av hemligheterna bakom framgången. Som jämförelse råder närmast den motsatta situationen här i väst, där de internationella bankerna med sina nationella utskott styr över länder. Våra demokratiskt förtroendevalda politiker ignorerar sina väljare, men bockar och bugar sig inför bankernas övermakt.

Den statsägda Bank of China har kontor nästan överallt i det urbana Kina, och det finns även regionala utvecklingsbanker. Dessa banker ger i stor utsträckning förmånliga lån som endast syftar till att utveckla samhället, snarare än att maximera bankens egen vinst genom att kräva tillbaka höga räntor. Staten kan på motsvarande sätt ta stora förmånliga lån för att utveckla samhället, samt avskriva lånen efter behov.

Hur skulle situationen i Grekland eller Island se ut om man helt enkelt kunde avskriva många av de inhemskt skapade skulder som paralyserar dessa länder? Dagens internationella bankelit skulle bekämpa något sådant med näbbar och klor, men en gång i tiden så betraktades den här typen av alternativ som någonting självklart för en suverän stat. I Kina är statens suveränitet över bankerna fortfarande någonting självklart, och i ljuset av de senaste årens finanskriser kan man undra vem det är som behöver lära av vem.

Den Kinesiska modellen tycks alltså vara att låta vanliga människor sköta sitt utan någon större skatt eller byråkrati alls, vilket skulle kunna betraktas som en frihetlig önskedröm. Samtidigt tar Staten tar en aktiv roll i att bygga samhället med hjälp av statligt ägda storföretag och genom att kontrollera bankerna. Även om det finns en del skillnader, så för detta tankarna tillbaka till hur det svenska välfärdssamhället en gång i tiden byggdes, och vad som då visade sig väldigt framgångsrikt här i Sverige.

Den låga skatten på arbete gör det dock svårt att kategorisera Kina, och gör jämförelsen med socialdemokratins Sverige haltande. Det är inte ett socialistiskt samhälle, men det är inte nyliberalt heller. Vi betraktar ett land som förenar paradoxalt motsatta koncept, men ändå lyckas. Den Kinesiska regimen betraktar också sig själv som uttalade pragmatiker, och värt att notera är att de gamla kommunisterna i Moskva en gång i tiden inte ens ville kännas vid sina mindre renläriga allierade i fjärran öster. Draken i öst söker sig till det som verkar fungera, utan ideologiska spärrar eller fördomar. Kanske är det just det som lett till Kinas fantastiska tillväxt de senaste åren? Kanske beror just framgången på en förmåga att bryta ner den fruktlösa debatten mellan höger och vänster, och istället förena det bästa från dessa?

Så även om det finns tydliga ekonomiska förklaringar till den Kinesiska framgångssagan, så är det ändå populärt bland gammelmedierna att mytologisera det Kinesiska undret. Istället för att se till ekonomiska fakta som skatte- och banksystem, så vill man istället odla myten om den kinesiska arbetaren som mer arbetssam och strävsam än den lata och bortskämda europeiska arbetaren. Detta är för övrigt en smickrande mytbildning som Kineser själva gärna framhåller. Men givetvis är den Kinesiska arbetaren precis lika mänsklig som den svenska och alla vet nog innerst inne att vi Svenskar ändå är ganska bra på att lägga manken till om vi väl ges chansen. Så denna mytbildning är inte bara felaktig, utan skapar ett farligt falskt och elakt ideal som den Svenska arbetaren förväntas leva upp till. Ett ideal som är ständigt närvarande när nya nedskärningar och arbetslivsförsämringar införs här i Sverige.

Jag har en Kinesisk bekant som bor här i Sverige. Han är i medelåldern och har sedan han kom hit aldrig haft ett riktigt jobb. Han lever nu frånskild med sina två barn under socialtjänstens förmynderi, och tvingas arbeta gratis under FAS 3. Naivt trodde han till en början att man eventuellt skulle kunna bli anställd, och arbetade hårt för att visa framfötterna som praktikant, men blev snart varse om den grymma verkligheten, och hur arbetsgivare bara utnyttjar praktikanter för sin egen vinnings skull. För länge sedan så kämpade han för att komma till Sverige. Med fara för sitt eget liv så tog han sig med en liten gummibåt över till Hong Kong från det kinesiska fastlandet och sedan vidare till Sverige.

Idag ångrar han sig. Alla hans Kinesiska bekanta som stannade kvar i Kina har det nu bättre än vad han har. De äter bättre mat, de bor bättre och har råd med ett rikare liv i största allmänhet. Många Kineser är idioter menar han, de tror att alla människor i Europa lever ett rikt liv precis som på film, men de fattar ingenting. Han brukar säga till mig varje gång vi träffas, att Sverige måste vakna upp. Via en parabolantenn ser han på Kinesisk TV hur Kina färdigställer stora byggprojekt, planlägger magnetsvävartåg och fantastiska kraftanläggningar. Svenska politiker bara pratar och pratar har han märkt, men ingenting händer. Kina håller på att ta över. Och även om han inte heller riktigt förstår de ekonomiska sambanden, så är det ändå rätt det som han säger. Sverige måste vakna upp!

Kina är förvisso fortfarande omoget, men det är inte övermoget på samma sätt som Sverige har blivit. Sverige har förvandlats till ett slags ålderdomshem med allt för stor åldrande befolkning. En plats där många gamla människor väntar på att dö, men där framtidstron lyser med sin frånvaro. Ett land som hålls i ett järngrepp av gamla kvinnor och män som i sin förmätenhet inte lyckas höja sin blick bortom deras villaområde i förorten där de själva bor. De tror fortfarande att det svenska samhället är det bästa på jorden, och att vi redan har lösningar på allting. Att vi inte har någonting att lära. Istället för att söka nya lösningar, så vill alla våra ledare istället förvalta de system som uppenbarligen inte fungerar så bra. Samma gamla tugg, gång på gång på gång. Höger, vänster, höger, vänster, höger vänster.

Avregleringen av banksystemen som skedde under sena hälften av 80-talet, även känd som novemberrevolutionen, är något man fortfarande inte får ifrågasätta. Eller ännu värre, det är något man inte ens förstår har med saken att göra, och som förtigs helt i historieskrivningen. Det verkar behövas hur många finanskriser som helst för att våra politiker ens ska börja se sambanden. Hur länge ska man bränna handen på eld innan man har förstånd att ta bort handen? När ska staten börja ta tillbaka makten över samhällets pengar igen?

På vänsterkanten tror man fortfarande att skatt på arbete är den enda lösningen för att skapa ett solidariskt samhälle, och man verkar inte ens förstå att det finns andra sätt för staten att ta in sina pengar, sätt som inte är lika skadligt för ekonomin. Kollektivt eller kooperativt ägande av naturresurser verkar inte ens finnas på kartan. Förmynderi och socialtjänst verkar vara viktigare än frihet och basinkomst.

I bombastiska ordalag beskrivs den Svenska ekonomin till och med som en "tigerekonomi", när den uppenbarligen nätt och jämt fungerar. Den Svenska trångsyntheten når i alla fall inga gränser.

När det gäller den svenska statsapparatens handfallenhet inför framtiden finns det oändligt mycket att säga, så kanske jag ska nöja mig med att avsluta den här artikeln med att citera en frånskild och arbetslös tvåbarnspappa som drömmer sig tillbaks till Kina:

Sverige måste vakna upp!

Av Robert Wensman 24 mar 2011 10:57