Att hata alla och längta efter kärlek

John Fante
Vägen till Los Angeles
Översättning och efterord: Einar Heckscher
Lindelöws bokförlag
Utgivning: Mars 2011

Jag har läst Charles Bukowski sedan tonåren. Bukowski läste John Fante. Nu läser jag Fante för första gången och känner igen Bukowski i texten.

Fante föddes 1909 i Colorado och dog sjuttiotre år senare. Var han dog vet jag inte. Han skrev noveller till tidskrifter och filmmanus åt Hollywoodindustrin. Och fyra självbiografiska romaner. Den första publicerades 1936. Andra delen, som på svenska heter "Vägen till Los Angeles", släpptes först efter hans död. Det berodde på, tror Einar Heckscher i den här utgåvans efterord, att huvudpersonen och Fantes alter ego Arturo Gabriel Bandini stängde in sig i en garderob och läste porrtidningar.

Man skulle kunna läsa "Vägen till Los Angeles" som en smått tragisk och ångestladdad skildring av knegarlivet och de brustna illusionerna i 1920-talets USA: Men det gör inte jag. För artonårige Arturo finns överallt, i alla tider. Han är snutig och narcissistisk, en dagdrömmare och tjuv. Och jag gillar honom. Han är ungdomen som ungdomen blir ibland, i ingenmanslandet mellan barndom och vuxenhet. Arturo gillar utvikningsbrudar och Nietzsche, han svänger sig med svåra ord om kvällarna och packar stinkande konserver på en fiskfabrik om dagarna. Han är odräglig. Han hatar alla och längtar efter kärlek.

"’Era skenheliga hundar!’ sa jag. ’Era avloppsrännor! Tölpus Americanus! Schakaler, vesslor, skunkar och åsnor - hela stockdumma sällskapet. Jag är den ende i hela familjen som är obefläckad av idiotins farsot."

Arturo bor hemma hos sin mamma och religiösa syster. Han söker sig till parken för att läsa och skriva. På biblioteket spanar han in bibliotekariens bröst och ben.

Man tänker förstås på Bukowski. Man jag tänker också på Lörs Görling och hans roman "491". Här finns samma råa ton i dialogen.

"Vägen till Los Angeles" är underhållande. För stunden. Inte mycket mer egentligen. Einar Heckscher briljerar i vanlig ordning med vass översättning och ett ännu vassare efterord. Avslutande dikten, skriven av Bukowski som en hyllning till Fante efter dennes död, är rörande.

Gå till Whildes bokhörna

Av Stefan Whilde 02 mar 2011 10:24