Anhöriga till gärningsmän får för lite stöd

Min son begick ett grovt brott för ett och ett halvt år sedan. Det han gjorde var katastrofalt för honom, hans barn, hans sambos familj och för min familj.

Nästan varje vecka begås ett grovt brott här i Sverige, där någon dödar och en annan dödas. Jag vet hur det känns att stå där som anhörig till gärningsmannen och inte ha någon att prata med om det som skett. Men såhär borde det inte få gå till, det borde finnas en handlingsplan vid krissituationer för ambulanspersonal och poliser att ta till när något allvarligt skett. Jag fick veta via Facebook vad som hänt, jag fick själv ringa polis och kontrollera fakta och hade troligtvis ännu inte vetat något om min son sagt att han inte ville att jag skulle veta vad som hänt.

Även om man får ett telefonnummer till en präst, till jourhavande vid psykiatri etcetera, så är det nog många som drar sig för att lyfta luren och ringa. För min del tog det 10 månader och det var en läkare som undersökt min dotter som frågade om det hänt något i våra liv. Hade jag inte fått frågan då så hade jag säkert ännu inte sökt eller fått hjälp. Nu fanns det någon där som såg att vi mådde fruktansvärt dåligt båda två och som skickade en remiss till psykiatrin. Därmed fick jag hjälp med att samtala om det som skett och mina tankar och känslor i samband med det. Om skammen som finns inom en och som man inte talar om. Om personer som vänder bort blicken när man möts på stan. Människor som pekar och viskar när man kommer gående. Personen man älskar som på något vis slutar existera för andra på grund av det han/hon har gjort.

Det finns så många situationer där man som anhörig känner sig utsatt och där man kanske skulle kunna få stöd och råd av andra som tidigare varit i samma situation. Jag tänker till exempel på om man ska berätta i skolan där syskon går, om man ska berätta för förskolepersonal etcetera. Jag tror inte på att vara tyst, jag har varit ganska öppen, då jag tror att tystanden är värre än sanningen. Jag tror att det är bra att säga: "det här har han/hon gjort och det är fruktansvärt, men han/hon är mitt barn och jag älskar honom/henne ändå". För sanningen brukar komma fram ändå, och i sämsta tänkbara sammanhang om man inte är öppen från början.

Jag vet inte om det finns någon förening för anhöriga till gärningsmän. Det finns en brottsofferjour, men där passar vi inte riktigt in även om vi på sätt och vis också är offer. Jag tror att det finns mängder av människor som liksom jag saknar någon att diskutera med när det gäller sådant som ens barn eller någon annan anhörig gjort. Jag kan inte tro att jag är ensam om att ha de här tankarna, eller om att vilja prata med någon annan som kanske kan förstå känslan av kärlek och hat som finns inom en och varför man tycker om sitt barn trots det han/hon gjort.

Därför uppmanar jag alla som är intresserade av en förening att höra av sig till mig. Känner ni till en redan existerande sådan skulle jag även vilja veta det.

Av S. L. 23 feb 2011 12:05