Hur skulle du må om ditt barn dödat någon?

Jag hade egentligen inte tänkt skriva något på ett par dagar, men så såg jag på TV-nyheterna om en man som hade lämnat ett blodigt handavtryck på en telefondosa på en brottsplats och som trots det blev friad i hovrätten, efter att ha överklagat den dom på tio års fängelse som tingsrätten utdelat. De menade att hans skuld inte var ställd utom rimligt tvivel och att handavtrycket kunde ha kommit dit vid ett annat tillfälle än vid brottstillfället och på något annat sätt. Men mitt sunda förnuft säger att det borde vara han som är skyldig. Hur skulle annars handavtrycket ha kommit dit?

Samtidigt tycker jag det är bra att han blev friad om det inte går att bevisa hans skuld. Men problemet är att Sverige har blivit ett land där människor med pengar kan köpa sig advokater och framgång. Jag tror inte att en vanlig kille med psykiska problem och dålig ekonomi hade fått samma chans till överklagan om han hade bett om det. Han hade fått lita på att den statligt utsedda advokaten gjort sitt jobb.

De talade även i samma program om att hovrätten ofta ändrar tingsrättens domar, men man menade att det inte behöver betyda att tingsrätten dömt fel. Men varför ändrar man då domen över huvud taget? De sa även att ungefär 40 av domarna ändrades i tingsrätten, och ofta till en mildare dom. Jag har också upplevt att hovrätterna ofta har sänkt människors straff, men inte i min sons fall. Där ändrade hovrätten tingsrättens dom på tolv år till sexton år. Jag tycker i och för sig inte att straffets längd gör sån stor skillnad för min son, för han har dödat sin sambo och berövat deras barn sin mor och även sin far, men jag tycker mig se att hovrätterna i södra Sverige dömer hårdare än i norra Sverige. Jag vet inte om det är sant, men jag tycker mig se det i de fall jag har följt. Jag tycker även att både tingsrätt och hovrätt ska se till den anhållnas psykiska status och bakgrund.

Jag undrar också vad uttrycket "allvarlig psykisk störning" betyder. Jag har funderat mycket på det. Vem är det som bestämmer om man är psykisk störd eller inte? I fallet med killen uppe i norr som dödade sina halvsyskon och sin styvfar, blev domen att han var allvarligt psykiskt störd och han fick rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Det ska bli intressant att se när de anser att han är frisk. Han hade Aspergers syndrom, liksom min son, men min son är enligt hovrätten inte allvarligt psykiskt störd. Vad är skillnaden inom Aspergers och vilka är det som bestämmer hur farlig man är? Jag vet att många reagerar då man skriver om Aspergers och ADHD, och det stora flertalet är inte kriminella, men faktum är att väldigt många på våra anstalter idag har olika diagnoser och det går inte att komma ifrån, hur mycket man än vill det.

Jag har läst den hemliga rättspsykiatriska rapporten om min son och det är mycket som skulle vara intressant att ta upp där, men i och med att den är hemligstämplad så vet jag inte om det skulle vara olagligt att ta upp sådant som de har antecknat angående mig.

Medan jag ändå håller på och skriver om rättspsykiatrin – Jag undrar hur pass skickliga och kompetenta de är. De ringde mig mindre än en månad efter att jag fått veta att min son dödat sin sambo och frågade en massa frågor. Jag tänkte efteråt att det kunde ha varit vem som helst. Jag skulle ju ha bett om att få kontrollringa upp den som ringt, men just då tänkte jag inte på det.

Min sons dåd har lett till en hel del förändringar i mitt liv. Jag är inte så spontan som jag var förut och jag känner av ett rum innan jag går in i det. Jag har tentaklerna ute hela tiden. Jag tror inte själv att han förstår det han gjort och vad det har inneburit i mitt liv. För min del så sjönk inte det in vad min son hade gjort förrän mer än ett år efter händelsen. Jag har förträngt och jag jobbade som en galning efteråt samtidigt som jag tog hand om familj, barnbarn och försökte räcka till åt alla. Jag tycker därför att det är skamligt av dem som skriver, angående mina tidigare artiklar i ämnet "Den som sonat sitt brott bör få en ny chans", "Media förstör liv i jakten på lösnummer och tittarsiffror", att jag inte vågar ta diskussioner. Om det ska handla om mig så är jag inte intresserad. Jag har nog ändå. Jag vill diskutera de artiklar jag skriver, och det de handlar om.

Jag drömmer på nätterna om det som hänt. Jag drömmer om mina andra barn och hör jag inte av dem så blir jag orolig och kollar att de är ok. Jag fyller upp tiden med annat, just nu har jag nio napplamm som jag ger välling var fjärde timme, allt för att inte behöva tänka och grubbla på det som skett. Jag vet inte vad som sker den dagen jag inte har något att göra, men den kommer förhoppningsvis inte.

Jag kan tycka att en del människor är cyniska som tror att jag inte förstår den sorg min son har åsamkat sin sambos familj. Det är klart att jag förstår det, jag har själv döttrar och är väldigt orolig att något ska hände dem. Dessutom är sånt här inget som händer i "andra familjer" längre utan det har drabbat min.

Jag tycker var och en ska fundera på hur de skulle reagera om de fick beskedet att deras son eller dotter hade dödat någon. Det händer hela tiden, men bara i "andra familjer". Men om just du skulle drabbas, hur skulle du reagera då?

Av S. L. 15 feb 2011 22:11