Slutet gott allting gott

Jag är inte särskilt förtjust i att människor säger A och sedan lämnar en i en frågande tystnad där man själv får fylla i ett eventuellt svar. Jag är nyfiken av mig och kanske är det anledningen till att det blev så knasigt som det blev med min operation.

Som säkert de som läst mina tidigare texter om min förestående operation har förstått så har orosfaktorn varit hög, men att den skulle komma att påverka mig så mycket i mitt beslut hade jag inte kunnat föreställa mig.

Jag har legat under kniven 11 gånger i mitt liv, vilket är många för vissa och för andra inget alls. Mina första åtta operationer genomfördes i en tid då sjukvården inte förstod vikten av att ett barn skulle ha en nära anhörig med sig. Det var inte lätt att bli lämnad dagen innan en stor operation av sin mamma när man är åtta år gammal och vara själv då man får premedicinering och vara själv då man vaknar upp efter många timmars narkos, men ett barn har en förmåga att anpassa sig, vilket jag också gjorde. Jag stängde av mina känslor och blev en "stor och duktig flicka" som inte ställde till problem. När läkaren sa att jag fått sårinfektioner och var tvungen att ligga på magen i fem dagar så accepterade jag det. När huden inte tagit och vistelsen i sängen blev en vecka längre än beräknad så tog jag det med, för vad skulle jag göra. Inte heller var det lönt att bli ledsen över att jag inte fick träffa min syster på en månad syskon var inte välkomna på avdelningarna på den tiden. Jag gjorde det som förväntades av mig, men självklart la sig dessa erfarenheter någonstans inom mig.

Jag fick under mina vistelser på sjukhuset ingen rädsla för sjukvården utan har, som alla vet, valt sjukvården som arbetsplats. Jag gjorde det mycket för att det kändes hemtamt. Jag visste också att det där glaset vatten som någon skulle hämta till mig var oerhört viktigt. Det var inte viktigt för den som skulle hämta det, utan för att jag skulle få bekräftelse på att mina behov betydde något. Det hjälpte inte att personen i fråga kom två timmar senare och bad om ursäkt, för mitt värde hade redan fått sig en känga. Man är i en väldigt sårbar situation som patient, och man är på någon annans hemmaplan. Om man ligger inlagd länge nog kan man eventuellt få gästspela på hemmaplanen men man är alltid i underläge.

Dessa upplevelser har jag brottats med då jag blivit opererad för andra saker i vuxen ålder. Då har jag varit tvungen att bli opererad och inte haft några alternativ så jag har glidit in i den vana känslan och resignerat. När jag vid ett tillfälle var i Norge och arbetade berättade en kollega om en studie som jag inte kan namnet på som handlade om att barn som blivit utsatta för mycket smärta har svårare för att ta smärta i vuxen ålder. Min spontana logik säger mig motsatsen, att man borde blivit mer van vid smärta och därför också kunna tolerera den bättre, men tydligen var jag inte unik utan relativt normal, enligt studien.

Nu närmade sig dagen för min operation, som jag inte riktigt hade hunnit förbereda mig för eftersom kallelsen kom en vecka innan. Jag pratade med min chef som lovade mig att få byta dagar istället för att sjukskriva mig, operationspapperna låg framme på bordet och transport hem från sjukhuset var ordnat.

Två nätter innan D-day hade jag en förfärlig mardröm där jag var inspärrad i ett litet kalt utrymme med endast en liten springa vid dörren att förmedla mig via. Jag kände hur luften började försvinna jag har i vaket tillstånd inga nojor och satte händer vid springan och ropade med hes röst om någon kunde hjälpa mig. Trycket över bröstet var hårt och ingen svarade. Tydligen har jag flaxat till med armarna för helt plötsligt har jag tänt ljuset i rummet och upptäcker mig ståendes vid dörren med händerna kupandes om munnen och ropa om någon kan hjälpa mig. Jag började skratta, för jag har aldrig gått i sömnen tidigare i livet, men när jag vaknade på morgonen kunde jag hålla mig för skratt. Jag var nog inte den roligaste mamman den dagen och märkte hur spänd jag var, men man kan inte vara på topp jämt ursäktade jag mig med. Natten efter sov jag i stort sett ingenting, utan så fort jag somnat vaknade jag av en eller annan anledning.

Dagen innan operationen började min högre och vänstra hjärnhalva ha livliga dialoger med varandra. Den ena sa åt mig att sluta tramsa, och den andra la fram orsaker till varför en operation var komplett onödig. Det var för och emot halva dagen men till slut vann den rädda sidan som la fram ett vattentätt argument: Vad fanns det för mening med att åtgärda något sådant nu när jag blivit så gammal och inte står särskilt högt på attraktionsmarknaden mera? Skulle jag gjort en sådan operation skulle jag gjort det i 20-års åldern.

Jag kände mig som en idiot, och fick såklart dåligt samvete gentemot sjukvården när jag ringde och avbokade min tid, men hoppades att de skulle kunna få in en patient med kort varsel.

Leendet återkom, och jag ryckte på axlarna över min egen dumhet, men respekterade också hur mycket tidiga erfarenheter spelar in i det långa loppet. Jag är den jag är, och även om det kanske hade blivit snyggare på just det stället så är resten av benen lite av en katastrof. Jag vill inte bli fångad i fåfängans nät utan försöker älska mig för den jag är och har blivit.

Av Birgitta Stiefler 13 feb 2011 13:44