sourze.se

Sverige – Ett land med tvivelaktiga identitetshandlingar

"I somras berättade jag för en ung iransk intellektuell, som naturligtvis genomgått den traditionella introduktionskursen om sitt nya land, att vi manipulerar vår historia. Jag vet det kom det snabbt. Hon kan knappast vara ensam om den kännedomen."

Sedan en tid pågår en utställning av vårt förflutna på Historiska museet. Där presenteras bland annat en mansdräkt för en person med formidabla mått: Gustav II Adolf. Det för en tidigare generation så välbekanta ansiktet med pipskägget, hittar man längst ned i ett avlångt plastskåp ? mellan majestätets stövlar. Text onödig.

Har de besökande skolklasserna före matpausen sett kungen på Armémuseum, där han framställs anonymt vid sidan av en baskervillesk skräckhund naturligtvis en integrerad del av porträttet har de med sig hem en förtätad bild av centralgestalten bakom uppkomsten av det svenska stormaktsväldet – sådan våra statsmakter vill se honom. Den försåtliga ironin på båda museerna är densamma.

Hur har omvärlden reagerat inför den nya destruktiva bild av Gustav Adolf som det politiska etablissemanget drivit fram? För det är inte en historiskt korrekt bild – "S-märkta kommissarier styr den svenska forskningen" säger Bo Rothstein DN 5/6 -06. Och i medierna råder bedövande tystnad om dessa nidbilder, som bekräftar den politiska samsynen. "Kanske är den internationella skammen värst", menar professor Sven Lundkvist brev till Sven Törnqvist, chef för de förvarshistoriska museerna 9/2-01. Dock! "Ingen svensk gestalt torde ha mött större intresse i sin omvärld än Gustav II Adolf", påpekar Jonas Nordin SvD 4/6-07. I Tyskland publicerades bara under 1980-talet tre betydande arbeten om kungen, bland annat Barudios "Gustav Adolf der Grosse" -82. Standardverket är dock Michael Roberts biografi från 1950-talet, fastslår Nordin, med en uppdaterad kortversion -92. Ingendera av dessa forskningsprestationer har översatts. "The greatest ruler of his age, Swedens greatest king!" Roberts -92.

Men den politiska linje som gäller på de historiska museerna ska inte störas av utomstående med avvikande uppfattning. När Saramago, nobelpristagare -98, anlände till Stockholm, fällde han redan på flygplatsen några varnande ord: "Ett land utan historia har ingen framtid."

I somras berättade jag för en ung iransk intellektuell, som naturligtvis genomgått den traditionella introduktionskursen om sitt nya land, att vi manipulerar vår historia. "Jag vet det" kom det snabbt. Hon kan knappast vara ensam om den kännedomen. Sanningen sipprar fram och underminerar maktens legitimitet. "Utan historia saknar människan identitet och kan därför styras fullständigt" påpekar den estniske författaren och historikern Jaan Kross. "Historien är däremot ett oövervinneligt bålverk mot alla erövrare och förförare" SvD 6/12-01.

Gustav II Adolf är alltså en internationell berömdhet, men det är inte för mycket sagt, att han i Sverige inte bara osynliggörs, utan förnedras. Jag ringer upp Lena Hejll, delansvarig för utställningen och ber om en förklaring. "Vi har ont om plats och vill lyfta fram andra. Oxenstierna nämns – men inte heller han presenteras utförligt." Roberts har synpunkter på dem båda: "Trots alla sina häpnadsväckande insatser, kunde Oxenstierna aldrig fylla kungens plats". Och vidare: "Denna regerings historia är deras gemensamma verk" "Sverige och Europa" -65.

Eirik Hornborg, nestor i finsk historieforskning, lyfter fram en sida hos kungen som måste vara obekant för den senaste generationens svenskar: Gustav Adolf var "en föregångsman med avseende på krigföringens humanisering" "Karolinen Armfelt och kampen om Finland under det stora nordiska kriget" -53.. Ofattbara ord för en nutida läsare efter år av programmatisk historielöshet, där nidbilden av Gustav Adolf tagit sig alltmer bisarra och frånstötande uttryck!

Ett häpnadsväckande och svårslaget bottenrekord står Carl Bildt för, när han under sin tid som ordförande i Moderaterna 1996-99 återkommande beskyller kungen för ödeläggelsen av Magdeburg. "När Gustav II Adolf lät mörda samtliga i det Magdeburg han hade erövrat, så handlade han inte annorlunda än Mladic gjorde i Srebrenica" SvD 2/7-96. Sanningen om Magdeburgs undergång fastslås emellertid otvetydigt i "Den svenska historien" Bonniers, del 4: "Tilly de kejserligas ÖB intog och förstörde grundligt Magdeburg." Under tre år återkommer Bildt, närmast maniskt, till ämnet, bland annat som sommarpratare i juli -99, trots att han tidigare vederlagts i SvD 15/7 -96 och 9/3 -99, Engblom. Till slut korrigeras han i DN av Sandeman 30/7-99.

Vad ligger bakom dessa ogrundade och obalanserade tirader från Bildt, kan man undra. En blinkning till S rörande mytologiseringen av framför allt stormaktstiden kan vara en rimlig förklaring, den som pågått sedan 1970-talet. Kjell Espmark hävdar nämligen S.Katharinastiftelsen -01 att det råder samförstånd i denna fråga bland de politiska partierna: "Vi är ensamma i vår kultursfär om förstörelsen av vår historia." Och vidare: "Den historiska glömskan passar politiker och näringsliv perfekt!" Bildt bekräftar, om man så vill, socialdemokraternas överhöghet över vårt förflutna.

Ana Maria Nartis djuplodande undersökning "Barn utan rötter" 1983 handlar om denna ödeläggelse: "Den kulturella förintelse, vars begynnelse jag kunde uppleva på 60-talet i Rumäniens byar, får jag nu studera i avancerade former i det framgångsrika industrilandet Sverige." I "Tusen år i Sverige", TV:s programserie vid millennieskiftet Villius/Häger, fick vi den nya historien fastlagd, "en skrämmande bild av hur historien vinklas, för att inte säga förfalskas" Holmberg/Johnson, "Man märker avsikten", -01.

Huvudman för sakinnehållet av Sveriges historia på Historiska museet är Dick Harrison. Som värd i sitt sommarprogram -03 gav han den självfallna förklaringen till den manipulation som sker med vår historia, "i anpassningen till den religion, som grundades av profeten Karl Marx". Men i den djupt kränkande bilden av Gustav II Adolf – för att inte tala om presentationen av 1800-talets näringsliv, där "alltsammans havererar fullständigt" PJ Anders Linder om Anders Johnsons reaktion i "Företagsminnen" 2010:4 -ledare SvD 19/9-10 är det inte den professionelle historikern som talar. Han har uppenbarligen böjt sig för politiska krafter. "Uppbrottet från den socialdemokratiska enpartistaten är långtifrån fullbordat", fastslår Linder. "Vi befinner oss i en hålväg, omslutna av mörker. Föraktet för kunskap i skolmandarinernas dekret – allt detta har skapat ett nytt Sverige, där skolor och universitet inte längre mäktar föra kulturarvet vidare och där humanismen och upplysningen inte kan påräkna något stöd, men väl en hel del sabotage från myndigheterna. En rad studier visar hur den förkättrade kunskapsskolan gav en knuff framåt åt barn från sämre lottade familjer, medan den nya kravlösa skolan accentuerar klasskillnaderna."Nathan Shachar, "Blodseld och nordisk längtan – Levertin och hans tid" -06

"Från sämre lottade familjer" alltså...

Föreställningen att endast "de rikas barn" gavs möjligheter till högre utbildning har blivit så etablerad att det inte ens i SvD har funnits möjlighet till genmäle 16/5-95. Men PJ Linders återkommande attacker på den socialdemokratiska enpartistaten väcker hopp. Jan Björklund har som bekant ändrat färdriktningen, men han behöver åtskilliga valperioder för att lösa sin uppgift. Men framför allt behöver vi en öppen kritik av de historiska museerna!

"Den som förrått sitt land han har
ej ätt, ej stam, ej son, ej far."

Runeberg, Sveaborg


Om författaren

Författare:
Claes Engblom

Om artikeln

Publicerad: 09 feb 2011 10:46

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: