Skolmatten borde förbereda oss för livet

Jag minns än idag, sju år senare, med fasa de mattelektioner som utspelade sig under hela grundskolan och fortsatte på gymnasiet – det var sida upp och sida ner i matteboken. I timtal. År ut och år in. Och inte blev det bättre av att jag hade så stora svårigheter att jag bokstavligt talat grät mig igenom lektionerna. Ordet "dyskalkyli" blev jag vare om först tre år efter studenten, och idag är jag förvånad över att ingen lärare reagerade mer över mina massiva problem än de gjorde.

Lärarna var bra – ja, faktiskt hade jag turen att ha jättebra lärare i matte genom alla år – så det var ju verkligen inte deras fel, men... Jag förstod aldrig egentligen anledningen till/nyttan med att lära sig allt de tyckte man skulle kunna. Jag ville kunna se en praktisk nytta med kunskapen också, inte bara teoretiska siffror i en bok, och det gjorde jag aldrig... Viss – plus, minus, lite gånger och lite delat, absolut! Men annars? Nää... Verkligen inte! Jag menar, okända tal gånger något, figurers vinklar, omkretsen av en cirkel...?

Tio år efter nian och sju år efter studenten, har jag i ärlighetens namn aldrig någonsin hamnat i en situation där jag känt att jag har behövt använda den kunskapen! Och tur är väl kanske det, eftersom jag än idag inte har den. Det enda jag har stött på och kommer ihåg utöver de fyra mer grundläggande räknesätten, är att pi är 3,14. Det brukar ibland stå "3,14" i korsord. Två bokstäver. "Pi". Nä, det jag har använt mig av, och fortfarande använder mig av, är plus, minus, gånger och delat. Och det lärde jag mig ju i låg- och mellanstadiet, så... Högstadiets tre år och gymnasiets ytterligare tre år mattelektioner var egentligen... slöseri med tid?

Under rubriken "Sämre liv med dåliga mattekunskaper" kunde vi lördagen den femte februari läsa på SVT:s text-tv att en studie som Finansinpektionen FI låtit göra visar på att dåliga kunskaper i matematik från ungdomen drabbar ända in i ålderdomen, och att detta kan drabba vår privatekonomi, vår hälsa och vårt välbefinnande.

Ordet "privatekonomi" väckte en tanke hos mig. Kanske matematikundervisningen i skolan är helt fel ute? Istället för att räkna sida upp och sida ner i en mattebok under tolv års tid, så kanske man borde se över och ändra strukturen i undervisningen – dels göra den mer praktisk, men även göra den mer inriktad på just privatekonomi. Min tanke är att under skolans första tre år lågstadiet skulle man lära ut plus och minus. Under mellanstadiet skulle man naturligtvis fortsätta med plus och minus, men utöka med gånger och deltat, för att i högstadiet fortsätta så smått med det grundläggande, men lägga till kursen "Privatekonomi" där man lär sig förstå och sköta inkomster och utgifter som ett hushåll faktiskt har per månad. Kanske göra ett experiment med låtsaspengar och fördela på hyra, mat, kläder, nöje också vidare?

I gymnasiet kunde man utöver detta läsa någon kurs i ämnet "Vardagsekonomi" och – vid intresse – välja till redan existerande företagsekonomi för att ta ett exempel, om man anser att man behöver den kunskapen inom matematiken för att få sitt drömjobb eller så.

Jag menar, de som ställer upp i program som "Lyxfällan" gör det inte för att de inte kan en cirkels omkrets, utan för att de inte kan hantera sin privat- och vardagsekonomi!

Av Maria Sågå 09 feb 2011 09:57