Det som inte sägs

"Thailand?" Jag hör på Bosses röst att han inte tilltalas av tanken, och ser framför mig hur tråkigt tre veckor i hällande regn skulle bli med honom och skakar på huvudet med munnen full av k-flingor.
"Regnperiod."
Bosse ler lättat.
"Mexico?" Hans röst låter mer positiv och minen är lite gladare. Jag funderar en stund innan jag tuggar ur munnen och svarar:
"Nja... är det inte väldigt hett där nu?"
Bosse klickar in sig på en väderkarta och följer raden av siffror med fingret.
"Trettiosju grader, det är väl inte så farligt? Det är väl inte värre än att man kan stanna på hotellet de dagar det är för jäkligt."
Han tar min hand i sin och skjuter min tallrik åt sidan.
"Vänta lite med det där... äta hinner du sedan. Skall vi hinna boka någon resa innan tolv måste det bli nu."

Jag suckar och tittar längtande på den nyrostade mackan som är täckt av härligt söt jordgubbsmarmelad. Med apelsinjuiceglaset i handen vänder jag blad i resekatalogen och ser barn och vuxna som badar i ett azurblått hav.
"Hit vill jag."
Min röst är bestämd och tål inte att motsägas.
"Hit eller ingenstans, det är bara att välja."
Bosse suckar flera gånger, klickar in sig på Google och printar in bokstav efter bokstav.
"Faan Emma, det är ju där de haft en massa hajattacker, och förresten har jag hört att det är skitlätt att få rännskita där... Montezumas hämnd kallar de det. Sjuk kan jag vara hemma, och jag vill faktiskt kunna bada om jag åker iväg."

Bosse reser sig upp går irriterat runt, runt i köket. Jag skyndar mig att skopa i sista yoghurten och häller i mig juicen.
"Skall vi åka på varsitt håll då? Du och jag kommer ju aldrig överens när vi åker iväg. Jag älskar att gå runt och upptäcka saker, medan du bara vill ligga platt fall och sola."
Orden har suttit klistrade på min tunga länge och jag blir förvånad att de är så lätta att säga när styrkan kommer till mig. Bosse stannar av i rörelsen och tittar med häpen min på mig.
"Vill du skiljas?"
Han tar de få stegen till bordet och sätter sig hårt ned på stolen.
"Emma?"

I mitt inre pågår en kamp som inte syns på ytan, och jag laddar flera gånger för att säga det jag vill säga. Egentligen vore det mest mänskliga att säga nej på direkten, men vårt förhållande har varit turbulent en längre tid nu.
"Jag vet inte... allt känns så underligt. Du har glidit bort från mig Bosse..."
Han är framme hos mig innan jag avslutat meningen, tar mitt ansikte mellan sina händer och håller det så några sekunder.
"Älskar du mig?"
Bosses röst är osäker, och han väger varje bokstav. Jag känner de förargliga tårarna glida ner genom tårkanalerna och nedför kindens buktning.
"Jag... vet... inte."
Min röst är gråtfylld och en film över vårt liv som par åker över hornhinnan.

Bosse reser sig upp och fortsätter sin rundgång i köket.
"Hur länge... hur länge... hur länge har du känt så här?"
Han viskar fram meningen medan han forskande riktar ögonen mot mig.
"Har du någon annan?"
Tonläget blir skarpare och handens rörelser stannar av. För en kort sekund ser jag Adam från jobbet framför mig, men kniper ihop ögonen hårt och ruskar snabbt på huvudet. För varje rörelse känner jag mig uslare och uslare.
"Nej... ingen..."

Bosse sätter sig vid datorn och klickar ut sig. Tar tag i resekatalogen och kastar den i kassen med pappersåtervinning, sedan tittar han sorgset på mig och går ut i hallen.
"Jag måste fundera."
Sista stavelserna försvinner i intet när dörren stängs.

Jag sitter flera minuter, ja säkert en kvart innan jag långsamt plockar ihop mig själv bit för bit, torkar tårarna och ringer till min väninna som visat sig vara så mycket mer.
"Anna älskling, det är över nu. Jag kommer om några minuter, måste bara packa ihop det viktigaste."

Av Anitha Östlund Meijer 21 jan 2011 11:44