Med svensk pension till France Passion

Allt detta i en lantlig, lugn och ofta vacker miljö. Kan det bli bättre för en gniden svensk med pension?

Det är eftermiddag i vindistriktet Jurancon strax söder om Pau, tät trafik, solen gassar ändå i slutet av oktober. Jag följer en allé med höga träd söderut mot bergen, missar en avfart, men det kommer en till, vägen mot mitt inprickade vinslott uppe på kullarna. Det blir några kilometer extra på småvägar, men här är så vackert, låga berg med dalar emellan, allt är grönt, små skogar, ängar och så vinfälten. Strax efter en kyrka ligger slottet, jag kör upp på gårdsplanen. Där är en del folk som jobbar, men madame, 70 , som äger slottet med sina söner, kommer ut och visar var jag skall parkera i en dunge en bakom. Hon frågar var jag kommer ifrån, och så pekar hon mot bergstopparna ett par mil bort. "Titta, snön där uppe har precis kommit. Men på sommaren har det blivit så varmt här, ibland över 40 grader" säger hon.

Jag parkerar i min dunge, vilar en stund och går tillbaka. Ena sonen häller i vinstugan upp lite sött vitt vin. Visst smakar det bra, men sött vitt... fast det halvtorra finns ej upptappat. Han förstår, något köptvång finns ju inte heller och jag är bara en vindroppe i kommersen. Han berättar ändå om vinslottet med anor från 1700-talet, fast huvudbyggnaden skulle väl knappt platsa i "Svenska slott och herrgårdar"? Men den är heller inte alls fy skam, och med den utsikten! "Vackrare än Alperna" säger jag. "Annorlunda, men ni har ju fjordar i Sverige", säger han. "Öh, det är Norge, vi har nog bara ett par små", svarar jag. "Men vi har hundratusen öar, och kanske lika många sjöar" drar jag till med. Hoppsan, bra skjuts på det här vinet ändå, fast drog jag till med lite för mycket? Sedan efter en promenad till kyrkan i den ljumma kvällen, och med ett par "bonsoir/godkväll" längs vägen, går jag till bilen, mitt slott och min koja. Där öppnar jag en flaska australiskt rött inköpt på Lidl samt njuter skamlöst av detta i vittvinets slottsmiljö...

Dagen efter är det dags att åka till Pau en bit nedanför, det känns som om bilen faller ner för de branta backarna. I Pau är det demonstration och omväg, men jag hittar till det stora torget Place de Verdun, och minsann, en parkeringsplats mitt i solen. Pau, annars en mardröm eller kanske önskedito för svensk lapplisa? Här parkerar man inte bara runt gathörn och på övergångställen, utan också på trottoarer och på gräsmattan i parken vid torget! Här samlas även demonstrationen, ungdomar som oroar sig för jobben med nya pensionslagen. I sydöstra hörnet av torget går jag rakt på Rue Bernadotte, men museet är stängt för lunch. Stan ligger på en klippa, med vidunderlig utsikt mot bergen från paradgatan Boulevard des Pyrenées. I dalen alldeles nedanför ligger helt praktiskt infrastrukturen, flod, järnväg och genomfartsled. Besöker turistinfo, strövar genom affärsgatan med H&M på paradplats, promenerar tillbaka till Bernadottemuseet. Mannen i kassan envisas med att prata svengelska. Att Jean Babtiste Bernadotte kom från enkla förhållanden får man nog säga, ett plan i enkelt trevåningshus, några prylar men mest porträtt med höknäst kungaämne. Tillbaka i bilen är det 28 grader, flyttar senare in den under ett träd på torget med annan husbil bredvid. För på Place de Verdun kan man övernatta med husbil sa de på turistinfon. Generöst i en sådan här turiststad!

Jag har spanat in en kebabkrog till kvällen, men kollar lite krogar längs vägen dit. I dörren till en blir jag tilltalad av en rätt ung fransyska, "här har de jättegod mat, jag jobbar i baren här bredvid. Jaså svensk, er Viktoria var här för några veckor sedan." Hon pratar på om ditt och datt, men sen plötsligt: "Nu skall jag äta, vi ses sen!" Så ger hon mig en slängkyss! Jaha, då gör vi väl det då. Jag äter äkta lammkebab, på Rue Bernadotte, och pratar om Turkiet med trevlig ung turkisk kock. Återvänder och går in på slängkyssens bar, hon frågar vänligt vad jag ätit, men är förstås upptagen av andra gäster. Ja, folk oavsett kön är ofta som intressantast första gången man träffar dem. Sedan är man mindre spännande, därför är det så speciellt att resa så här, och träffa nya människor hela tiden. Resfebern infinner sig också nästa morgon, men innan jag lämnar Pau måste jag ha lite wifi. Och minsann, har jag inte funnit ett bokcafé där man kan använda egen dator. Var? På Rue Bernadotte minsann!

Även nästa vinodlare, som är ett domaine – en lantgård, ligger avsides, en sju kilometer lång, smal men asfalterad väg. På gården håller man ännu på. Monsieur kommer och hälsar, men sedan får jag vänta, det hinner bli mörkt innan han dyker upp igen. Han låter mig, en ensam turist, ändå se hur man krossar druvorna, jäskar med mera, och så då provsmakningen. Här finns halvtorr Jurancon till bra pris, så det blir en flaska vitt att smaka på i bilen som omväxling.

Nästa morgon, jag är utanför bilen för att som vanligt kolla att allt är OK, luckor, cykeln och så vidare. En kvinna, eller snarare kanske en dam, välklädd, klassisk fransk kring 50, kommer gående genom vinfälten mot bilen. Jag förväntar mig ett "bonjour" och att hon skall passera, men hon stannar upp. "Så ni är från Sverige?" Hon nämner någon bekant som just varit där. Jag knyter nationellt an, och frågar om det är hennes Volvo där på granngården. "Nej vi är från Aix en Provence, min man blev ledsen över en överkörd fasan men nu jagar han duvor i bergen." "Men duvor är så goda att äta, jag har själv jagat sådana. Fast finns det inte björnar i bergen?" lägger jag till. I min analys efteråt ställer jag frågan, har det undermedvetna talat? "Fransk duvjägare dödad av björn, svensk dito tar över, tröstar änkan!" "Dom har visst tagit hit några björnar från Rumänien" svarar hon lite tveksamt.

Så står vi där i solskenet och pratar, fem minuter eller femton? Om våra länder och naturen och... Hon talar en vacker och tydlig franska, är kultiverad men naturlig, säker nog för att kunna vara både ödmjuk, artig och intresserad, såsom jag själv också vill uppfattas. Det är ett njutbart samtal på lika villkor, utan dominansbehov eller motsats från något håll, förutom att vi talar på hennes språk. Något hon säkert tar hänsyn till utan att jag märker det... Men vi är ju båda på väg, det blir några avslutande fraser, och sedan: "au revoir – på återseende, och trevlig resa!" Så går hon ett par steg, men stannar och vänder sig om. "Det var trevligt med ett litet samtal" säger hon och ler. Jag minns ej mitt svar på denna generösa och perfekta avslutning från henne, uttalad av artighet eller som komplimang, vem vet. Men jag sparar särskilt hennes sista ord i minnesbanken, att plocka fram då och då för att glädjas åt...

Jag åker vidare in i Pays Basques, Baskien med vita kyrkor i stället för de franska mer brunmurriga. GPS:en är inställd mot en baskisk gård med får och fårost, baskiska utegrisar och skinka, med visning och inköp. Där står redan fyra husbilar och visning väntar, just här antagligen ofta en daglig rutin. In i fårstallarna, med mängder av får och lamm inomhus så här års. Och vallhunden är med, nej pappan till denna får vi höra, för en vallhund får inte springa omkring så här. Det blir föreläsning av madame i expressfart, om tackor och lamm och fårmjölk, om när och hur och varför. Så då i denna fårmatriarkala verklighet måste jag bara fråga henne var baggarna, det vill säga papporna, håller hus allmänt fniss. Jo åtta stycken finns där bakom någonstans, där hennes man också jobbbar med något. Och sedan blir det pedagogisk filmförevisning om fårosttillverkning, hårdostar. Vidare in i butiken, det finns bara en sorts ost samt mastiga korvar och odelbara jätteskinkor, men ingen lammstek just nu tyvärr. Inte jättebilligt, men smaken är det inget fel på, det blir en bit ost.

Nästa morgon, jag öppnar dörren, en vägg av fårlukt slår emot mig. Vallhundens pappa ligger en bit bort, han får syn på mig, far upp med ett skutt och rusar mot bilen, lägger upp tassarna i dörren och tittar med vackra, kloka ögon: "Kan man få en liten klapp?" Igår morse en fransk dam, idag bara en hund, men visst blir man glad! Han måste ha pejlat in mig, laddat ner mig i sitt hundminne, eller kanske alla sina turister ligger där och väntar? Han får också några vänliga svenska ord av mig, jag kan ju ändå inte baskiska, som det för övrigt finns flera skilda dialekter av.

Efter gårdagens svårbegripliga expressföreläsning måste jag bara få prata lite med någon. I bilen bakom är man uppe och ute. Jag inleder med frågan om ställplatser vid kusten intill. Hon tar fram kartan, han står utanför och försöker hugga den: Hon fräser till, skämtsamt: "Mannen vid ratten, kvinnan vid kartan!" En rätt vanlig fördelning bland husbilar, utanför svenska jämos klåfingriga kontrollbehov. Sedan berättar de, mest hon. "Oh, vi har varit så mycket i Norden, ända upp till Nordkap. Och vi älskar Åland." "Ja det gör jag med, jag har en åländsk flagga i framrutan" svarar jag. "Jamen det har ju vi med!", svarar hon och halar fram den. Här i Baskien, hos en annan minoritet, ett sådant sammanträffande! Så då får jag visitkort "och kom och hälsa på." De bor passande väster om Bordeaux, halvön som jag tänkt besöka nästa gång. Så hjälper han mig att backa ut, och först när jag lämnar gården får jag syn på de baskiska grisarna i hagen, med stora hängande gråsvarta öron. Och dyrbara skinkor!

Det är nu november och bara några få dar kvar i Frankrike för mig. Här nere cirkulerar många husbilar, och jag träffar flera franska par. I denna värld kan man stöta på helt främmande människor och sedan stå och gagga en halvtimme över diverse husbilsämnen. Ett par bjuder efter fem minuter in mig att titta på det nya underverket, en bränslecell som ljudlöst och miljövänligt producerar el per metanol. Kostar 3 000 euro dock, och jag som inte ens har solceller ännu.

Jag når så Bisqayabukten, eller "Golfe de Gascogne", med gigantisk trist turistindustri kring Biarritz. Jag vill hellre känna lite mer vanlig fransk atmosfär de sista dagarna, och får av ett par tips om en ställplats i en mindre stad nära spanska gränsen, St-Jean-de-Luz. "Bullrigt men intill trevligt centrum med hamn" säger de. Där råder lite mer lagom turism, men visst är det bullrigt på platsen! Två meter bakom går järnvägen, fem meter framför genomfarten, men det är också utsikt över hamnen och med centrum 200 meter bort så jag är glad att få sista platsen. På kvällen kommer grannbilens franska barn och spökar för mig, javisst, det är Halloween, man skulle visst ge något...

Så går jag runt i stan ett par dar, kollar i saluhall, tar några foton, pratar lite med folk i affärer, köper en sista flaska franskt vin, samt tar ledigt från köket en kväll. Ja det blir åter bara kebab med frites och öl, lite snålt. Däremot ger en generös skotte mig sin gamla karta över Skottland! "Kom hit, här kan man fricampa gratis till skillnad från i England", säger han. Allra sista natten står jag på en annan plats helt vid gränsen för att utvilad och snabbt komma iväg till Spanien riktning Portugal nästa morgon. Jag har fullbordat min resa, angenäm och händelserik längs "de Gaulles ansiktsprofil" och har med något undantag som Bretagne följt den franska kusten. Ett annat citat, sant eller ej, som tillskrivs denne statsman från igår, är: "Hur skall man kunna styra ett folk som har 500 olika sorters ostar?" Ja men hör du Charles de G! Å andra sidan har de ju i princip faktiskt bara ett sorts bröd, baguetten!

Fast människan lever nu inte bara av bröd allena. För fransmännen smäller livskvalité och frihet högt. Och "frihet, jämlikhet och broderskap" här står sig väl i konkurrensen med den svenska omskrutna och påstådda "jämställdheten". En vinklad klyscha som överordnats alla andra politiska mål i landet. Ord från franska kvinnor ger generellt en helt annan och mer positiv påverkan än mycket man får höra från diverse svenskt kvinnligt håll... En del sociala problem och politiska underligheter verkar de båda länderna dock ha gemensamt. Ty budskapet har gått: "Politiker i Europas länder, förenen eder, samt även edra politiska problem!" Kanske blir nationella politiska problem fördubblade genom EU, men det är en annan historia...

Au revoir La France – på återseende, i maj kanske? Och vad passar bättre som avsked än orden från en sofistikerad fransk dam vid en sydfransk vingård: "Det var trevligt med ett litet samtal!"

Av Joakim Steneberg 14 jan 2011 15:29