På befallning

De blåa ögonen stirrade stint in i mina, och den vackra amourbågen som omramade dotterns mun var lik ett tjockt streck. Håret stod åt alla håll och hon fräste fram orden. "Du lovade mamma, du lovade." Händerna rörde sig yvigt åt alla håll och det syntes klart och tydligt vems dotter hon var.

För några sekunder mindes jag min egen ilska när min mamma nekat mig något jag så innerligt längtat efter, och skrattade till. Dottern lutade huvudet mot min axel och sänkte rösten så den blev mjuk som en kurrande kattunge. "Mamma? Snälla?" Det var svårt att värja sig när tösen gav mig den smeksamma blicken, och jag kände hjärtat slå några slag extra av kärleken som strömmade genom mig.

Innan jag hunnit säga något vände hon åter i humöret och de blå ögonen blixtrade. "Jag befaller dig att göra det! Hör du det!" Hon reste sig upp och gick fram och tillbaka på golvet med stampande steg. "JAG BEFALLER DIG!" De små händerna slog på bordet jag satt vid, och för andra gången idag blev jag förflyttad till min egen barndom då jag stampat med fötterna när något gått mig emot.

Istället för att svara henne räckte jag ut armarna och log mot henne. "Stumpan, kom! Du vet att jag älskar dig mer än livet självt, men ibland måste jag bryta löften för att de är omöjliga att uppfylla." Hon satte armarna i kors och trulade med munnen, små, små tårar banade sig väg över den barnsligt rundade kinden. "Du… du… du lovade."

För några sekunder försökte jag hitta en väg till att göra som hon ville, men det var totalkört och jag var den enda som kunde jobba när Elias var sjuk. "Jag måste jobba älskling… annars ligger tanten där hela dagen utan att kunna ta sig upp. Mitt jobb är att hjälpa henne i hemmet och sig själv, och Elias är mycket dålig och kan inte jobba. Älskling… jag lovar att gottgöra dig."

När jag hoppade in i min bil och for till jobbet var det med tungt hjärta. Dottern stod och vinkade i fönstret med ledsen min, och jag grät inuti.

Av Anitha Östlund Meijer 03 jan 2011 12:27