Det paradoxala julmysteriet

I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.
Joh 1:1

För över 2000 år sedan, blev Guds eviga Ord kött grekiska "logos" i Theotokos, Jungfru Maria. Aposteln Johannes talar om att Ordet blev en del av den mänskliga naturen. Och genom att han blev en del av vår mänskliga natur, förnyade han hela världen, genom att införliva oss i sig själv. "Jesus" är Ordet och den enda manifestationen av Ordet. Jesus är Ordet som blev kött.

Detta begrepp är unikt för kristendomen. Det grekiska ordet "logos" har en lång filosofisk historia, och aposteln Johannes och kyrkan använder detta begrepp inte mindre filosofiskt än grekerna gjorde. Även Filos av Alexandria, en platonsk judisk författare, använde det på ett mycket filosofiskt sätt.

För aposteln Johannes och för den katolska kyrkan var Ordet något mycket personligt. Ingen klassisk platoniker trodde att Ordet kunde bli kött. I själva verket skulle en sådan tanke ha varit en styggelse. Men ordets personliga karaktär börjar inte när Ordet blev kött. Ordet är, och har alltid varit, och kommer alltid att vara, den andra personen i Treenigheten.

Vi bör inte begränsa vår förståelse av Ordets verksamhet till Jesu historiska liv. Den bibliska och klassiska förståelsen av Ordet är mångfaldig. Jesus är samma Ord som var aktivt i begynnelsen av skapelsen, och som talade genom profeterna i Gamla Testamentet.

Närhelst det fanns andra "manifestationer av Ordet" så var det samma Guds Ord som uppenbarade sig i historien, liksom Jesus från Nasaret. Aposteln Paulus säger att Ordet är avbilden av Fadern, och genom Ordet skapades allting, och genom honom hålls allting samman. Alltså, samma Ord som blev kött i Jungfru Maria, genomsyrar allting och allting hålls samman i honom.

Ordet var i begynnelsen hos Gud, allt är skapat genom honom, och utan honom har inget blivit till, av allt som har blivit till
Joh 1:2-3

Guds Ord är levande, det är aktivt, och Ordet är skarpare än ett tveeggat svärd som skiljer själ och ande, led och märg, kräsna tankar och avsikter i våra hjärtan. Det finns inget som är fördolt för honom, allt står naket och öppet inför ögonen på honom.
Heb 4:12-13

Observera att Ordet är ett "honom" och inte ett "det". Ordet är personligt. Det betyder att vi inte bara ska läsa om Ordet, vi måste ha en personlig relation med Ordet som var i begynnelsen hos Gud, och genom vilken allting är skapat.


Den skandalösa paradoxen

När det gäller inkarnationen, kan vi inte förvänta oss att till fullo förstå dess mysterium. Det beror på att inkarnationen, liksom kärlek och glädje, ofta hör samman med en paradox. Vi kan inte avfärda paradoxen, att den evige Guden antog kött och blev en del av Hans skapelse. Kyrkan kastar sig istället huvudstupa in i denna paradox, och till och med hyllar den. Den allsmäktiga Guden blev människa och tog på sig vår mänsklighet. Den eviga kärleken blev ett litet och sårbart barn. Han som har skapat himlarna nedlåter sig till jorden och hålls fast av sin skapelse.

Den Outgrundliga Guden blir till ett litet foster i livmodern av en jungfru. Han som ger livsande åt hela skapelsen. Han som är före all tid, nedlåter sig till att begränsas av tid och rum. Paradoxerna av inkarnationen är många, liksom den kärlek och vördnad som många känner för Guds inkarnation i Jungfru Maria.

Guds Ord är paradoxen som existerar bortom tid och rum, men som ändå har blivit kött och som bodde bland oss i tiden, i en mänsklig kultur och kontext. Den Heliga Skriften pekar på Jesus som Ordet. Det för oss ansikte mot ansikte med denna paradox. I tiden möter vi Guds Ord som ett litet barn, som en ung pojke, som en man som undervisar, och som en man som ger av sig själv. Detta Ord är både ett bräckligt lamm som förs till slakt, men samtidigt är han den gudomliga herden som skyddar sin hjord. Och detta Ord är samma Ord som fanns till före tidens begynnelse och genom vilket allting är skapat, och genom vilket alla ting håller samman.

Efter att ha blivit kött och genomgått födelse och död, så stiger den uppståndne Kristus upp till sin Fader, för att erbjuda honom hans mänsklighet – och vår mänsklighet. Eftersom Ordet är en person i den heliga Treenigheten.

Istället för att ge order eller instruktioner eller skicka budbärare, sänder Gud sig själv. Det är en person som vi möter, snarare än ett vittnesmål av andras möten. Att veta om andras möten är bra, men det befriar inte oss från att behöva stöta på honom själva. I slutändan måste vi alla möta det levande Ordet, hellre det än att bara läsa om eller intellektualisera om Honom.

Vi möter honom både i hans tidlöshet och i tiden. Det är ett möte som är för nära oss och samtidigt för långt bortom oss för att vi ska finna lämpliga mänskliga ord. Men kyrkan kämpar alltid för att uttrycka det dynamiska förhållandet mellan människan och Ordet. Våra ord är fattiga men de är samtidigt effektiva endast om vi bevarar denna paradox. Och liksom det dynamiska förhållandet mellan Gud och oss själva som leder till förändringar, så får det oss att växa. Men det är inte den eviga Guden som har vuxit. Snarare är det vi och vår relation till Gud som växer, om vi låter det ske.


Gud är kärlek

Jesus inte bara dog och uppstod för vår skull. Han blev också född, han blev omskuren, han döptes av Johannes Döparen, han helade sjuka och drev ut onda andar, han utförde mirakel och undervisade, allt för vår skull, allt för vår hälsa och frälsning. Gud inte bara dog och uppstod, han blev ett med oss, han tog på sig vårt kött, vår mänsklighet, han växte upp i en bräcklig familj, han blev frestad, han åt, sov, älskade, grät, blev arg, allt för vår skull. Utan allt detta, förminskas döden och uppståndelsen till ett substitut av magiska handlingar. Gud som inte kan bli befalld behagade sig att bli till ett försvarslöst barn i en livmoder, insvept i lindor i en krubba, och låta sig bli korsfäst och liksvept i en grav, begränsad i tid och rum... Allt för vår frälsning!

Medan många protestantiska kyrkor har förminskat Jesu försoningsverk, så är det viktigt att inte låta sig dras med i deras syn på nattvarden. Jesu blod räddar oss, men det är inte bara hans blod som räddar oss. Det är Jesu liv som räddar oss. Allt som han gjorde när han tog på sig vår sjukdom räddar oss – från den mirakulösa befruktningen till hans död och uppståndelse. Och genom allt detta, räddar hans kärlek oss från all ondo, för han gav sig själv av kärlek till oss. Genom kärleken har han förändrat det typiska sätt som vi relaterar till varandra. Genom kärleken upphöjde han dem som ingenting var värda. Genom kärlek helar han våra svagheter.

Genom att förkunna inkarnationen av Gud i historien är vi inte elitistiska eller exkluderande. Guds kärlek är inte "slutet" i den andra personen i Treenigheten – utan den är i alla tider, både före och efter, och i evigheternas evigheter. Snarare än att vara utestängande, är inkarnationen den händelse genom vilken Gud har förlossat hela skapelsen. Det är knappast en handling av uteslutande, utan snarare en handling av högsta kärlek som är tillgänglig för alla som väljer det.


Människans gensvar

Ordet var inte bara ett mänskligt exempel, han var helt och fullt en sann människa. Han har inte bara fört ner det gudomliga till mänskligheten, han har också upplyft mänskligheten till det gudomliga. Han har gjort det möjligt för oss ödmjuka människor att få en andel och gemenskap med gudomligheten. Genom Jesu inkarnation, har vi rätt att bli "Guds söner".

Men vårt problem är att vi inte vill leva med "det sanna ljuset som upplyser världen." Vi föredrar mörkret. Vi vill att Gud ska vara det tysta barnet, han ska vara "den snälla guden" som stannar i himlen och som inte bryr sig om vår livsstil. Vi vill inte stå i Guds närvaro och låta oss förvandlas av Honom. Vi föredrar våra självdestruktiva livsstil, och vi vill inte att han ska påminna oss om vilka vi egentligen är.

Han kom till världen, och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till sitt eget folk, och hans egna tog inte emot honom. Men åt alla som tog emot honom gav han makt att bli Guds söner.
Joh 1:10-12

Kristendomen föddes av en Gud som kom till världen. Ett av problemen som Gud mötte var de judiska lagarna och reglerna. Men lagar och regler syftar inte till att följa Gud, utan bara till "det som krävs" Med andra ord: "Vad är det minsta som jag behöver göra för att klara mig?"

Det skiljer sig från att följa Gud eftersom Gud kräver tro. Det laglydiga tar oss bort från en relation med Gud genom att de förminskar människan till en nivå för att blidka Gud. Många människor i det förflutna och även idag anammar detta förhållningssätt till Gud, och de har ett komplicerat system av tankar och regler för att motivera varför vi alla bör ha samma förhållningssätt.

Men när vi befrias från en lag- och regelbaserad minimalism och växer till en personlig relation med Gud, ser vi att detta förhållande bara är en början. Det finns ingen magisk kur som plötsligt förvandlar oss skadade människor till att bli lika Gud. Vi måste länge samarbeta med Gud för att denna omvandling ska ske.

Men Gud är med oss. Och genom hans närvaro om vi väljer att gå in i hans närvaro kan han befria oss. Frälsningen är en process och inte en magisk kur. Paulus omvändes till Kristus på ett dramatiskt sätt, men han var fortfarande en arg och lynnig person. Det tog större delen av hans liv att befria honom från detta. Det tog år av ansträngningar och bön att läka det som var skadat. Det krävdes ödmjukhet att låta Gud dela hans svaghet. Men det är tillgängligt för oss alla. Tack vare inkarnationen är Gud med oss. Gud kan hela oss och inkarnationen är bara början på Guds slutliga seger.

Herre Jesus Kristus, Guds Son, som för vår skull blev människa, förbarma dig över oss, syndare.

Av Johannes Forsblom 22 dec 2010 10:59