Krig utan slut

Clint Eastwood gör just nu en film om den legendariske FBI-chefen John Edgar Hoover. Enligt välunderrättade källor i Washington åt Clint Eastwood middag med sin gamle vän Leon Panetta i CIA:s komplex utanför Washington för att bland annat diskutera sitt senaste filmprojekt.

J. Edgar Hoover var chef för FBI från år 1924 till 1972 och är en av de mest kontroversiella personerna i amerikansk historia. Hoovers "affärsidé" var att samla information om presidenter, politiker, motståndare, kändisar, kommunister och andra på vänsterkanten, allt sådant material som Hoover kunde använda sig av. Det skall bli intressant att se om Eastwood kommer att ta upp skandaler, till exempel varför Hoover inte gjorde något åt den organiserade brottsligheten förrän Robert F. Kennedy blev justitieminister 1961.

En av anledningarna påstås vara att maffian hade material om Hoovers sexuella läggning. Dessutom lär väl John F. Kennedys kvinnoaffärer, bland annat den med Marilyn Monroe och hennes omdiskuterade självmord, tas upp. Därutöver finns det mycket att säga om hur Hoover styrde Warrenkommissionen som utredde mordet på John F. Kennedy till slutsatsen att det var Lee Harvey Oswald som sköt presidenten. Lyndon Baines Johnsons vänskap med Hoover vore också intressant att få belyst, speciellt perioden under Vietnamkriget då Hoover på Johnsons inrådan spionerade på alla som var emot kriget.

Leonardi DiCaprio skall tydligen spela Hoover. Vem som skall spela Clyde Tolson Hoovers närmaste medarbetare och älskare är däremot inte bestämt.

I en ny bok, "Washington rules - America´s Path to Permanent War” av Andrew J. Bacevich, diskuteras 60 år av amerikansk militarism. Och författaren är inte precis en polemiker på vänsterkanten. Andrew J. Bacevich gick ut West Point och tjänstgjorde för den amerikanska armén i bland annat Vietnam och pensionerades med överstens rang. Det var framförallt George W. Bushs beslut att invadera Irak 2003 som fick Bacevich att tänka om.

Ända sedan Harry Trumans tid som president fram till idag har amerikanarna trumpetat ut budskapet att de och endast de måste "leda, rädda, befria och till sist förändra världen". Detta korståg drivs av framförallt av vad Bacevich kallar den "heliga treenigheten", det vill säga USA:s militära makt, Pentagons globala fotavtryck samt amerikansk benägenhet för intervention. Denna hotande attityd kanske fungerade 1945 men är helt enkelt en katastrof idag. Doktrinen försätter USA i ett permanent tillstånd av kris vad gäller den nationella säkerheten.
Bacevich siktar in sig på två avgörande faktorer. Den första är företrädarna för det nationella säkerhetsetablissemanget i Washington som hela tiden talar om global dominans och när författaren pratar om Washington då menar han inte bara den federala regeringen, utan också alla de som får makt och prestige och tjänar pengar på detta ständiga tillstånd av kris. Bacevich pekar ut banker, storföretag, företag inom försvarsindustrin, lobbygrupper, tankesmedjor, universitet, TV-bolag och New York Times. Detta okritiska Washingtons konsensus om globalt krigförande är lika utbrett bland demokrater som bland republikaner. De få som törs framföra någon form av kritik avfärdas som knäppskallar utan förståelse för verkligheten.

Den andra faktorn är den sömngångaraktiga amerikanska allmänheten. De vaknar bara upp då stora katastrofer, såsom Vietnam- och Irakkriget dyker upp på radarskärmen. Bacevich skriver att de har förlorat förmågan att ställa några som helst grundläggande frågor om den nationella säkerheten.

Han är speciellt kritisk mot allmänheten på den punkten att de ofta ignorerar de soldater som riskerar sina liv i krigszonerna. Bacevich talar om sin egen smärta. Hans son stupade i Irak under ett patrulluppdrag 2007. Han beskriver inte sin smärta i boken, men han har skrivit om den i Washington Post. På "Memorial Day" brukar politiker orera om att en soldats liv är oersättligt. ”Tro inte på det”, säger Bacevich. "Jag vet vilken prislapp USA:s regering sätter på en soldats liv. Jag har själv fått checken".

Författaren anser att militarismen har korrumperat USA. I hans sarkastiska redogörelse över den obönhörliga tillväxten av den nationella säkerhetsstaten framhäver han inte presidenter, utan arkitekterna som skapade systemet: Allen W. Dulles som byggde upp CIA och Curtis E. LeMay som skapade det strategiska bombflyget.

Dessa byråkrater blomstrade under John F. Kennedys administration som la all sin kraft på att försöka bli kvitt Fidel Castro, med samma intensitet som Bushadministrationen gjorde med Saddam Hussein fyrtio år senare och med lika lite strategisk logik. Washingtonetablissemanget tog nederlaget i Vietnam hårt, men återfick självförtroendet under Ronald Reagan och Bill Clinton och öppnade därigenom vägen för George W. Bush. Barack Obama kandiderade på löftet om "förändring" och att han skulle se till att trupperna återvände från Irak. Men när det kommer till kriget i Afghanistan och militära anslag så är Obama en lättviktare jämfört med det etablissemanget i Washington. Obama skulle inte lyfta ett finger för att förändra den tradition som Curtis LeMay och Allen Dulles skapade.

Bacevich ironiserar också över hur politiska beslutsfattare drog in USA i ett illa definierat "Krig mot terror" utan slut i sikte. Dessutom, att börja kriget utan en aning om hur en eventuell seger skulle se ut, hur det skulle vinnas och vad de mänskliga och ekonomiska kostnaderna skulle bli. Bacevich ser det som om han själv upprätthåller en tradition som sträcker sig från George Washington och John Quincy Adams till J. William Fullbright och Martin Luther King Jr. Han vill leva i ett USA som är ett exempel på frihet men som inte aktivt försöker sprida det.

Inom kort kommer George W. Bushs bok "Decision points" ut. Han beskriver där i detalj många av sina beslut, även före tiden i Vita Huset, men framförallt som president. Vi kommer säkert bland annat att få läsa om varför USA började kriget i Irak, sanningen om den elfte september och Katrinakatastrofen.

Jimmy Carter har också givit ut en dagbok som han förde under sin tid i Vita Huset. Enligt pressrapporter läser Carter lusen av inbillade och riktiga fiender. Ted Kennedy som avled häromåret får mycket kritik. Carter påstår att hade det inte varit för Kennedy så hade USA haft en hälsovårdsreform redan 1980.

Av Bo Dunfors 20 okt 2010 12:16