Skånes flyktingmottagning i ett historiskt perspektiv

Så långt vår historia sträcker sig har människor migrerat – flyttat omkring, mellan länder. En tid har emigrationen utvandring varit betydande i Sverige. Men mestadels har vi, av olika skäl, haft en immigration invandring. Under industrialiseringen, på 1800-talet, behövde vi den tidens spetskompetens. Efter andra världskriget behövde vi fylla vår oskadade industri med arbetskraft. Under hela denna tid har dessutom människor kommit till Skåne på flykt från sina hemländer. Diktaturer har ökat trycket på sina medborgare, eller åtminstone en del av dem och många har då valt att fly, till exempel 30-talets judar från Tyskland och senare från det ockuperade Danmark. Ungern 1956, Tjeckoslovakien 1968, Iran 1979 är andra exempel. Eftersom få människor bor norr om Sverige har Skåne varit en logisk entré till Skandinavien, detta oavsett om vår del av världen varit styrd från Köpenhamn eller Stockholm.

Det har alltid funnits en naturlig misstänksamhet eller oro för det som varit främmande. Oftast bland de som bott i immigrationsområdena, men ibland till och med från politiker och lagstiftare. Judar har ju till exempel varit utsatta för negativ särbehandling i Sverige i hundratals år. Diskussionen har alltid varit livlig och är så också idag. Även i tider då invandring av arbetskraft skett på svenskt initiativ, har det funnits en allmän oro över att inte ha kontroll över de influenser, som kommer med de nya medborgarna. Nästan varenda skåning känner idag en finne eller en jugoslav som kom till "Gummit" i Trelleborg, Kockums i Malmö eller någon annan skånsk arbetsplats och detta känns därför nuförtiden vant och naturligt. Liknande tillvänjning kommer rimligen också att ske med framtida migranter.

Ibland har emellertid vår mottagning av immigranter varit mer njugg. Så var det till exempel under andra världskriget. Härom året kom en bok av Tobias Berglund och Niclas Sennerteg - "Svenska koncentrationsläger i tredje rikets skugga", en bok om sådana inrättningar, belägna i hela Sverige. Boken är intressant och någorlunda lättläst och kan därför varmt rekommenderas Sourzes historieintresserade läsare. När man läser en sådan här bok så är det väldigt lätt att bli skakad och moralisera. De beslut som boken behandlar fattades av politiker som många av oss har stor respekt för och besluten administrerades av vanliga människor. Därför är det som vanligt viktigt att man sätter händelserna i sitt rätta sammanhang.

Under 30-talet blev det tydligt för allt fler att det tidigare världskriget, Första Världskriget, kanske trots allt inte var det sista. Sverige hade många hot omkring sig. En del som vi idag inte skulle reflektera över. Tyskland var en allt starkare nation med ett stort behov av revansch. Sovjetunionen hade skrämt de flesta sedan revolutionen. Men även Storbritannien upplevdes av många som ett hot. Britterna var imperialister och hade bland annat visat hårda nypor gentemot Tyskland vid Versaillesfreden. Man var alltså rädd för att stöta sig med någon av stormakterna, men man var också rädd för att bli mål för okontrollerade flyktingströmmar. Vid den här tiden fanns som sagt en mycket lång antisemitisk tradition och politikerna befarade säkert att detta skulle förvärras av ett stort mottagande av judiska flyktingar.

Boken har egentligen sin grund i författarnas magisteruppsats i historia. Deras arbete har säkert inte varit lätt. Källmaterialet har givetvis varit mycket känsligt för alla inblandade och har därför till att börja med varit belagt med sekretess ett halvt sekel efter kriget. Dessutom har redan en betydande gallring hunnit ske i arkiven.

De första besluten om Socialstyrelsens totalt 14 flyktingsläger fattades av 1940 års samlingsregering. Socialstyrelsens tjänstemän kunde sedan, utan rättegång, frihetsberöva utlänningar på obegränsad tid. Besluten behövde inte motiveras och kunde inte överklagas. Tusentals människor drabbades på detta sätt av inlåsning, under och efter kriget. Högste ansvarig för denna verksamhet var faktiskt en ung Tage Erlander. Samtida politiker har för bokens författare berättat att Erlander senare givetvis haft väldigt dåligt samvete över denna hantering.

Kanske ville man redan från början undvika alltför stor uppmärksamhet kring lägren. Det kan i så fall vara en orsak till att de flesta lägren återfanns i norra Svealand och i Norrland. I Götaland fanns bara sådana läger i Vägershult i Småland och i Tjörnarp i Skåne. Undertecknad intresserar sig främst för det sistnämnda. Lägret i Tjörnarp hade som huvudbyggnad det tidigare Gunnarshemmet. Samma byggnad har senare bland annat varit semesterhem för anställda inom bryggerinäringen. Lägret startades så sent som våren 1945 och inhyste enbart kvinnor. Beslut om internering kunde bero på en misstanke om samröre med ockupationsmakten i Danmark eller Norge, men även misstanke om "arbetsovilja" eller "lösaktighet" kunde leda till internering. Lägret hade några manliga vaktkonstaplar och en vaktmästare, men i övrigt drevs och leddes Tjörnarpslägret helt av kvinnor. Lägerchefen var den 60-åriga, tidigare rödakorssystern, Anna Edin.

Boken beskriver många rörande människoöden från de olika lägren. Här väljer jag bara ett. En tysk kvinna, "P", kom till Sverige i slutet av kriget. Hon flydde till Stockholm från ett flyktingläger för tuberkulossjuka i Ribbingelund. Trots att hon sedan självmant återvänt dit internerades hon i Tjörnarp. Där beskrevs hon som "slarvig, smutsig och ohörsam", också att hon var "lat och mest funderade på sina kavaljerer". Hon var således knappast någon mönsterfånge, men man kan kanske också anta att hon svårligen kunde förstå och acceptera grunden till att hon blivit inlåst i ett läger i Sverige. Vi kan nog med vår, förhoppningsvis, modernare människosyn undra över hennes bakgrund. Den beskrivs dessbättre ganska fylligt i boken.

P hade fått barn med en polsk man. Ett brott mot de tyska raslagarna, vilket ledde till internering i det nu ökända koncentrationslägret Auschwitz. Hon gjorde där ett misslyckat försök att rymma och som straff för detta fick hon stå i vatten i två veckor. Hon vägrade ange vilka som hjälpt henne vid flyktförsöket, vilket i sin tur resulterade i en bestraffning i form av mottagandet av 60 batongslag. Efter sammanlagt fem och ett halvt år i olika tyska koncentrationsläger kom hon alltså till Sverige med ”de vita bussarna”. Hon var då hårt tärd och hade tydligen också tuberkulos. Vi kan idag förstå att denna kvinna led av en djup posttraumatisk stress från sina upplevelser under kriget, men detta verkar inte ha haft någon som helst betydelse för den svenska lägerpersonalen.

I historiens ljus är det inte svårt att se att det här har förekommit allvarliga övergrepp. Men dessa övergrepp skedde ju som sagt under brinnande världskrig och man får väl anta att detta upphörde snarast därefter? Mja, Tjörnarpslägret startades ju först nära krigsslutet och beslut om avveckling kom först ett drygt år efter Tysklands fall. Nå, hade man åtminstone då kommit till insikt? Nej, myndigheterna såg, enligt bokens författare, ett fortsatt behov av svenska koncentrationsläger. Avvecklingen av Tjörnarpslägret hade en helt annan grund. Kvinnorna som bodde i Tjörnarp upplevde de internerade kvinnorna som en frestelse för makarna och därmed ett hot mot äktenskapen. Man fick därför kyrkoherden i Tjörnarp att kontakta utlänningskommissionen för att få en avveckling av lägret till stånd.

Kunskap om historien är viktig. Inte för att döma dem som agerat mindre klokt i dåtid, utan för att vägleda oss på den fortsatta färden. Att till exempel kunna visa omsorg och välvilja gentemot utsatta människor - även när vi själva kan känna oss skrämda eller provocerande av det som till en början är främmande. Skåningen är ju, som vi vet, sedan urminnes tider, fredlig, godmodig och snäll och detta är väl en utmärkt grund i mötet med medmänniskor?

Av Mats Persson 18 okt 2010 07:19