Saker händer tydligen i Malmö

Den senaste tiden har det hänt en del i Malmö. Det har varit "Gay Pride"- festival och "LatinAmerika i fokus" – festival.

Som stolt och närvarande Malmökrönikör missade jag naturligtvis båda, bortsett från busskön som följde prideparaden nerför Södra Förstadsgatan och att min minikorrespondent Elias via Humfryskolan gav mig en filmrecension från Latinofestivalen, som följer senare.

Och ja, jag skäms! För bortsett från skottlossningarna varannan dag och all skit man läser i tidningarna, finns det något positivt i Malmö, något jag vill ha fram, något annat än MFF och billig falafel på Bergsgatan.

Frågan är bara var man ska börja när man missar allt annat, kanske med att Malmö var den första staden i Sverige som 1983 accepterade graffitin som gatukonst och gav konstnärerna en "laglig" vägg att måla på i och med; "P-huset Anna", en av få lagliga väggar i Sverige, som för inte så länge sedan följdes upp av ännu en laglig vägg på Folkets Parks plank utåt vid "Arken", angränsande cykelvägen vid Södra Parkgatans slut. Nu har vi hela två lagliga väggar för gatukonst i "storstaden" Malmö! Något för Ilmar Reepalu att tänka på nu innan han ska inviga Citytunneln tillsammans med kungen. Malmö som är så bra på klottersanering. Undrar hur det kommer bli med den kostnaden nu när vi plötsligt får tunnlar till våra tåg? För visst är Citytunneln starten på Malmös T- bana, en sån man behöver i en storstad. Speciellt en stad med så många som dryga 300 000 invånare. Kanske det behövs minst en laglig graffitivägg till?

För närvarande finns det ett trettiotal lagliga väggar runt om i landet och cirka nio miljoner människor som skiljer på definitionen "graffiti" och "klotter". Jag är en av de nio miljonerna. Jag kan komma hem och upptäcka att någon skrivit ordet "knulla’ på min port med svart spritpenna. Kanske vissa ser det som konst. Personligen bryr jag mig inte så mycket. Kanske går jag ut tio minuter senare för att handla mellanmjölk och ser något som får mig att stanna, något som skapats med lång tids eftertanke och arbete och jag stannar till och förundras över färgerna eller innehållet och jag tänker; ”damn, det där skulle jag vilja ha på min vägg”. Så visst, jag tycker och det finns en skillnad mellan klotter och graffiti även om jag vet vad en "tag" är.

Så jag är en av miljoner! Grattis! Någon får skrapa triss på TV4 och vi har en vinnare i Arboga, som redan gått i pension och funderar på att ge några tusenlappar till barnbarnen innan de själva lägger sig i en säng av Landstingets märkta lakan för att dö en omsorgsfull död. Kanske nya åretruntdäck till bilen innan de tappar synen helt och råkar köra ner på fel sida av motorvägen. Och ja, jag vet, jag är en cynisk jävel.

Så till Malmö. Ja det har varit Gay-pride. Det har nog gått bra. Inget våld. Malmö är en ganska snäll stad när det gäller sådant. Gayvåld alltså. Malmös homosexuella står för en minimal del av våldet på gatorna och skjutningarna på Nydala. Vad gäller "Latinamerika i fokus" har jag misslyckats själv men jag avslutar med min minikorrespondents recension av filmen "Det var en gång på riktigt".

"Detta var en film som handlade om personer i Chile som bodde i små hus, oftast med två våningar och de kunde bo ända upp till elva personer i byggnaderna. Barnen som bor i Chile publicerar en tidning och pengarna går till att göra nya nummer.

I tidningarna skriver barnen om saker som viktiga frågor som att gå till veterinären eller liknande. De gör även egna påhittade serier.
Att kolla på ’Det var en gång på riktigt’ var en bra upplevelse, lärorik upplevelse och en bra film helt enkelt."

Av Elias, 11 år

Det finns något bra i Malmö. Det gror under våra fötter. Mellan bilarna och under molnen.