Mångfald inget nytt för Sverige #1

I tider då det finns de som hävdar att mångfalden är ett hot mot enfalden och därför bildat ett parti som med viss framgång lyckats ta sig in i Sveriges riksdag, med just enfalden som bärande politiskt tema, är det på sin plats med en historiks tillbakablick.

Sverige har aldrig haft en enfaldig kultur, det svenska har alltid varit brokigt och kunnat ta sig flera uttryck. Själva begreppet nationalstat var för gemene man en abstraktion ända fram till slutet av 1800 talet. Frågade någon en bonde i Jämtland under tidigt 1800 tal om han såg sig som norsk, svensk eller jämt, så svarade han sannolik att han var kristen.

Skall man föra ett resonemang om vad som är ursvenskt hamnar man i området mellan västgötaslätten och mälarregionen, samt området österut över skärgårdshavet mot Åbo Det här var områden som ändå sinsemellan hade rätt skilda språk och vanor. I västgötalagen angavs noga hur dråp av en västgöte skulle straffas, dråp av smålänningar och annat löst folk var det å andra sidan inte så noga med.

Egentligen kan man knappast tala om en svensk nationalstat före Gustav Vasa, efter att han tagit makten centraliserade han rikets administration och lät översätta bibeln till svenska. Denna bibelöversättning är det första som ger en svensk språklikare. Likväl var riket inte etniskt homogent. I städer som Stockholm, Kalmar och Visby var tyska ett vanligare språk än svenska. De knektar på vilka Gustavs maktbas vilade talade en mäng olika språk, från tyska till polska och skotska.

Gustav och hans efterföljare verkade för att utvidga riket. Gustav själv lyckades kuva smålänningarna, som dessförinnan hört till ett antal mindre fria bonderepubliker mellan Sverige och Danmark. Till en början var denna försvenskning av smålänningarna mycket impopulär eftersom Gustav ville förhindra smålänningarnas handel med Danmark. Handelshindren och den kyrkliga nyordning som Gustav påbjöd reformationen ledde till Dackeupproret, som till slut kuvades efter flera år, men som orsakade att Gustav i anvisningar till sin äldste son Erik skrev: -"Ta det varligt med smålänningarna ty de är snara till kniv och båge". Gustavs reformation av den katolska kyrkan i Sverige var mycket lite orsakad av en teologisk övertygelse, snarare ett medel för honom att komma åt katolska kyrkans tillgångar för att kunna betala de lån han tagit av Hansan.

Så småningom breder det svenska riket ut sig norrut. Till en början sker det längs Norrlandskusten, men man sänder in skatteuppbördsmän till de "skridfinnar" samer som lever i de norrländska vidderna. Samerna har en helt annan kultur och helt annat/andra språk. Gustavs sonson, Gustav den andre Adolf, inleder en stark svensk expansion. Han går in i det 30 åriga kriget på Frankrikes och Brandenburgs sida, med flera, mot framförallt den Habsburgska dynastin. Gustav den andre Adolfs fälttåg på kontinenten följs av systersonen Karl X Gustavs fälttåg i Polen, Tyskland och Danmark. Det svenska riket är nu mångfalt större än det rike som Gustav Vasa blev vald till kung av. Inom det svenska riket ryms finnar, samer tyskar, polacker, letter, litauer, ester, danskar och samer. Krigen för med sig stora folkomflyttningar. Till Småland rekryteras glasblåsare från Böhmen, till järnbruken i Uppland och Gästrikland, vallonska smeder, till gruvorna i Bergslagen, tyska bergsmän.

Konflikten mellan Hugenotter Protestanter och Katoliker i Frankrike som kulminerar med massakern på Hugenotter under Bartolomeinatten, leder till att många Hugenotter, som till stor del är en intellektuell elit, flyr, bland annat till Sverige. Flera av den svenska historiens främsta statsmän var hugenottättlingar, bland annat de Laval senare grundare av Alfa Lavall och de Geer.

Den svenska stormaktsperioden varade fram till Karl XII:s död i Norge, sedan går det utför. Krigen har gjort riket stort men utfattigt. Tack vare framgångsrik bergshantering som till stor del beror på den kompetens valloner och tyskar bidragit med repar sig landet någorlunda.

Kunglig enfald och kungligt envälde leder så småningom fram till Sveriges största kris år 1809. Gustav IV Adolf tror sig ha ett uppdrag från Gud att på nästan egen hand besegra Napoleon. Men krigen med Napoleons allierade, Ryssland och Danmark, går så uselt att Sverige är endast veckor från en delning mellan Ryssland och Danmark. Sverige räddas i sista stund av att Napoleon anfaller sin tidigare allierade Ryssland som plötsligt får annat att tänka på och därför nöjer sig med Finland och ett fredsavtal.

I Väster har armen gjort uppror mot det kungliga enväldet, man lyckas få ett stillestånd med danskarna för att avsätta kungen som uppenbarligen är skvatt galen. Så småningom tar kungens farbror på sig att regera landet till dess en ny kung tillsatts. Den danske prinsen August adopteras av Karl XIII och blir därmed kronprins men dör rätt snart av ett slaganfall.

Krisen är ingalunda över för Sverige trots freden med Ryssland, riket är utblottat och läget mot Danmark osäkert. Man bestämmer sig att gå utanför de kungliga kretsarna i sökandet efter en kung, den som har det mest imponerande CV:t visar sig vara en fransk marskalk, som efter viss övertalning går med på att väljas till svensk kung. Den nyvalde kungen räddar statskassan med sin personliga förmögenhet och förklarar inte krig mot Ryssland, vilket man väntat. Han är en lysande militär analytiker och inser vilken sida som kommer att gå segrande ut ur Napoleonkrigen och vänder sig därför mot sin tidigare chef. Danmark hamnar däremot på den förlorande sidan och måste därför så småningom avstå Norge till Sverige.

Den nyvalde kungen inser att det skulle kosta stora ekonomiska resurser att "försvenska" Norge och väljer därför att i den gemensamma unionen, ge Norge stor frihet för egna angelägenheter och i stort sett är det endast utrikespolitiken som blir gemensam.

Av Leif-Arne Undvall 11 okt 2010 11:13