Här är ditt liv, Gösta

Författare: Klas Gustafson
Titel: Gösta Ekman - Farbrorn som inte vill va’ stor
Leopard förlag
Utgivning: 15 september 2010


Farsan brukade sitta i soffan och gapskratta när Gösta Ekman den yngre snubblade fram på televisionsapparaten. Jag skrattade också, trots att jag bara var en parvel som ännu inte skaffat några egentliga referensramar för humor. Men det var något med den där Ekman, något ledset och vilset och hämmat, något svenskt och litet som ville bli stort. Så man skrattade åt svenskheten och, eftersom man var svensk, åt sig själv.

Då visste man inte att Ekman försökt ta livet av sig i tjugoårsåldern med rakblad och sömntabletter som visade sig vara sjösjukepiller eller att han, i framtiden efter mordet på statsminister Olof Palme, skulle hålla brandtal för kurderna i ren, skär vrede.

Han var son till den hyllade skådespelaren och regissören Hasse Ekman som i sin tur var son till nationalhjälten och skådespelaren Gösta Ekman den äldre, vars begravningståg genom Stockholm kantades av hundra tusen sörjande. Kläderna som skulle fyllas var för jättar, förväntningarna när han i tidiga tonår snubblade in i teater- och nöjesbranschen måste ha varit kvävande. Han blev upplärd av farsan Hasse och självaste giganten Ingmar Bergman. Och Bergman har ju varit lite sådär helig genom alla år, satt på piedestal och ouppnåelig, immun mot minsta kritik, men i Klas Gustafsons biografi om Gösta Ekmans liv blir också Bergman mänsklig, med så kallade fel och brister. I själva verket framstår demonregissören som ganska odräglig. Men nu är det inte han som har huvudrollen i "Farbrorn som inte vill va’ stor".

Ekman var känd redan som spermie. Skvallertidningarna kom hem till Hasse och mamma Agneta och tog bilder och skrev reportage i takt med att Agnetas mage växte sig större. Detta var i slutet av 1930-talet och kan inte jämföras med dagens häxjakter. Men lille Gösta föddes bokstavligen i rampljuset och det är inget att känna avund inför, inte ens som presumtiv Idoldeltagare.

Så här säger till exempel arbetskollegan Rolf Börjlind:
"Gösta är en väldigt sträng människa och strängast är han mot sig själv. Det kan vara slitsamt att arbeta med någon som är så sträng. Han har en oerhört stark arbetsmoral, ett gravt lutheranskt missbruk. Han är ju nästan plågad av att uppfylla sina åtaganden."

Min generation minns honom kanske bäst som Sickan i Jönssonligan, den aningslöse anarkisten Gunnar Papphammar eller modersfixerade Håna i underbara "Morrhår och ärtor", men filmskatten som bär hans signum är oändligt mycket större och bredare. För att inte tala om teveserierna, revyerna och teaterföreställningarna. I "Farbrorn som inte vill va’ stor" lotsar Gustafson oss igenom hela katalogen.

Gustafsons biografi är skriven med en lågmäld och intagande respekt, på ett flyhänt och chosefritt språk som inte utestänger någon. Här är alla välkomna att möta en stor konstnär bland andra konstnärer och en spännande tid i modern svensk historia. Vi träffar många kändisar - Karl Gerhard, Hasse & Tage, Kar de Mumma och Lena Nyman för att nämna en bråkdel - och vi får ta del av äktenskapen och skilsmässorna, av Ekmans personliga tvivel och strävsamma lynne, bokälskarens förkovringsbehov, det politiska vankelmodet hos en frihetlig socialist som föddes "med guldsked i mun" och ångesten inför den ständigt rådande dubbelmoralen kring pengar och framgång.

Fram träder en allvarligt tänkande filosof i Ekmans gestalt, som när han funderar på att gestalta alla roller i en film:

"Det kan verka som en sjuk egocentricitet att spela allt själv, men idén var att vi bara ser oss själva, också i andra."

Gustafson ger, med generöst bistånd från Ekman, bilden av en sammansatt människa vars livsuppgift blir att vara svensk; att aldrig göra fel i jakten på det förlösande skrattet.

Av Stefan Whilde 14 sep 2010 04:51