Ännu mer om vägprojektering under 1960-talet

Mera om vägprojektering under 1960-talet. Del 2


Detta är personliga arbetsminnen från min tid hos Kungliga Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen KVVS. Jag försöker att begränsa direkta faktauppgifter och istället inrikta mig på roliga och ovanliga händelser, som fastnat i mitt minne.

Fortsättning, del 2

Chefen var en levande stämpelklocka. Vi hade fast arbetstid, flextid var inte uppfunnet, varje morgon klockan åtta skulle vi vara på våra platser. Samtidigt passade alltid chefen påatt gå på toaletten och hämta ett glas vatten. Sedan gick han tyst och diskret med vattenglaset i handen tassande längs hela korridoren och kontrollerade om vi var på våra platser. Emellanåt kunde han öppna en stängd dörr till något rum och fråga taktfull om vi sett till ingenjören, som nu borde ha varit på sitt rum. För övrigt var han en trevlig snäll äldre herre, som inte gjorde mycket väsen av sig. Han försvann ibland på speciella Rotary-möten, vilket ingick som en naturlig del av arbetstiden, kanske diskuterades ibland vägfrågor. Chefen hade sin egen stil och vi var inte "du" med honom förrän vi kommit upp i en viss lönegrad. På morgonen kunde vi lyssna till både ett "Hej!" och "God morgon, Fru Norin!" Det blev många förbryllande och onödigt konstlade situationer.

Givetvis hade chefen största arbetsrummet, möblerat med ett stort ljust skrivbord i björk med elegant mjukt rundade hörn, därtill ett stort sammanträdesbord. Borden var alltid välstädade och fernissan den blänkte. Skulle vi prata med chefen fick vi först trycka på en besöksknapp och sedan invänta grönt ljus för att gå in, en liten trafiksignal passande för ett Vägverk.

Vi övriga hade alla egna rum, rummets storlek, ett eller två fönster, stod i relation till lönegrad. Sitta tillsammans i kontorslandskap var inte uppfunnet. Skrivborden var av enklare typ med raka hörn och en fast lådhurts till vänster, översta lådan hade en skjutbar insats av trä med mjukt skålformade fack för pennor. Bakom vår rygg fanns en bokhylla och kanske ett litet avlastningsbord. Alla kontorsmöbler var av hög svensk kvalité och på undersidan fanns en blå stämpel med ordet “Edsbyverken“.

På skrivborden stod en svart fyrkantig telefon med förkromad fingerskiva. Telefonen var nedtill försedd med en liten förnämlig växelfunktion. Vid inkommande samtal blinkade små lampor, och genom att trycka in en motsvarande knapp kunde vem som helst av oss svara på samtalet. På mitt bord fanns även en handdriven Facit räknesnurra, några av oss hade även elektriska räknesnurror. Ett grönt standardiserat skrivbordsunderlägg av typen “läskpapper" med almanacksblad kompletterade sedan bilden av ett statstjänstemannabord. Skrivbordens ytskikt var tyvärr inte så ritvänliga och för att få bättre underlag försågs skrivborden med ett tjockt grönt plastunderlag. Riktiga ingenjörsritbord, där höjd och vinkel går att ställa in, hittade man allenast på centralförvaltningens konstruktionsbyrå. Vägprojektörer fick hålla till godo med den knirrande karmstolen och det gamla hederliga skrivbordet. Stolarna var egentligen bedrövliga som arbetsstolar, men ingen klaga vad jag kommer ihåg.

På väggen i alla rum hängde en almanacka tillverkad i plåt och med symbolen “Tre kronor". Nedtill fanns ett fack med lösbladssystem, 12 månadskort, 7 veckodagskort och 31 dagkort. Almanackans skulle vi uppdatera dagligen. I övrigt stod texten “Tillhör statsverket" präntat på alla utensilier stora som små, på linjaler, mallar, pennor, skrivblock, radergummin med mera, på i stort sett alla prylar omkring oss. Det var nästan att det kändes som att själv vara stämplad “Tillhör statsverket".

Den förträffliga fotostatapparaten måste jag nämna lite om. Avdelningens moderna kopieringsmaskin stod i rummet intill mitt och naturligtvis fick jag då ansvaret att göra rent och byta framkallningsvätska när det behövdes. Det var ett smutsigt jobb att göra rent framkallningsskålen över ett litet handfat på toaletten. Apparaten tog både A4 och A3 papper. Att ta en kopia var mycket komplicerat jämfört med idag, så här kunde det gå till:

“Först dra i en spak för att fylla på framkallningsvätska, därefter ta ett negativpapper, lyfta locket och placera original och negativpapper på ljusbordet, genomlysa ett antal sekunder, därefter snabbt lägga ett positivpapper mot negativpapperet och skjuta in arken mellan springorna och ned i framkallningsvätskan, upp genom valsarna, sedan vänta en stund för att därefter dra bort negativpapperet, och simsalabim en kopia var gjord“.

Efter kopiering skulle spaken skjutas tillbaka så att framkallningsvätskan sögs tillbaka till förvaringspåsen, en ganska fiffig konstruktion.
Var det klart som korvspad, eller? Nej, det var en krånglig kopieringsmetod. Men med tiden fick även statsverken allt modernare kopieringsmaskiner. Reflekterar över att Xerox-tekniken uppfanns redan 1938.

Vi hade även en gammal spritduplikator, något som kanske många känner igen från skoltiden. Till skillnad mot fotostatapparaten kunde jag här inandas ångorna, bli glad och börja sjunga efter att ha vevat ut ett antal kopior. Jag gillade doften från den apparaten. Stenciler förekom även som kopieringsmetod. Det roliga med stencilerna var när Evy hade rättat dem med sitt röda nagellack, röda prickar som piggade upp lite i vardagen. Det var sedan vägförvaltningen som hjälpte oss att dra drog med vev ut stencilerna.

Våra reseräkningar granskade chefen noga. Med ett litet, litet mäthjul körde han runt på en stor karta och kontrollerade om uppgivna kilometersiffror stämde. En gång visade kontrollen en skillnad på några kilometer. Jag förklarade att min vägmätare varit trasig och därför använt uppgifter från en arbetskamrat. Chefen ramlade nästan av stolen. Men jag fick naturligtvis skriva om min räkning. Det tog några timmar och reseräkningskostnaden för staten minskade med cirka 6 kronor. Att ändra uppgifterna var inte så enkelt, som i dagens datorer.
En reseräkning skulle skrivas för hand eller på maskin på en särskild reseräkningsblankett och lämnas in i tre likalydande exemplar. Men det värsta var nog chefens moralpredikan om dåligt omdöme, att köra med en trasig vägmätare, det gjorde inte en tjänsteman. Men äldre och erfarna arbetskamrater, hade lärt mig att stänga av hastighetsmätaren för att tjäna en slant vid ett eventuellt framtida bilbyte, men det kände inte vägdirektören till.

Chefen försökte tidigt vara miljömedveten nåväl kanske snålhet, han stängde av bilmotorn i nedförsbackar och lät istället den röda Ford Taunusen 17M, rulla fritt utan någon växel ilagd. Han påstod sig ha räknat på detta och kommit fram till att det var ekonomiskt fördelaktigt att stänga av motorn. Vägdirektören var strikt, korrekt, en byråkrat av äldre modell. Motsatsen till honom var den yngre 1:e vägingenjören Bo, kanske en lyckad kombination.

Nyanställda fick alla genomgå en veckas allmän introduktionskurs inne på central-förvaltningens utbildningskontor i Rålambshov. Här fick vi lära oss hur den statliga administrationen var tänkt att fungera, hur vi skrev reseräkningar och ansökte om semester med mera. Det kom personal från olika centrala avdelningar, för att mot oss leka lärare. De harklade sig, blev röda i ansiktet och ibland mumlades något om dåliga bilder. Gud så mycket dåliga bilder jag har sett genom åren. Experterna var ofta inga bra pedagoger undantag fanns utan det ingick helt enkelt i tjänsten att vara “lärare" i den interna kursverksamheten. Deras overheadbilder var ofta transparenta kopior av maskinskrivna ord. Av ord är du kommen, sa läraren och läste upp hela texten, som präst i kyrkan. De förutsatte antagligen att vi inte kunde läsa. Ofta hade man redan hunnit läsa texten innan läraren började läsa.

Overheadbild på organisationen var ett måste för alla experterna och de pekade ut sin plats i hierarkin och beskrev gärna sin närhet till Herren generaldirektören. Sedan fick vi alla ett svart häfte om “Vägverkets personalpolitik" och den som delade ut häftet sa: “Vägverket är bland de första företagen i landet som åstadkommit en skriftlig personalpolitik“. Först hurrade vi, men senare döpte vi boken till “Rena natta“. Nästa år hade häftet fått nytt blått omslag, innehållet i övrigt var detsamma. Vägverket var även först med byråkratiserade utvecklingssamtal, under namnet “Individualplaneringssamtal". Det blev många ifyllda blanketter med förhoppningar, som till slut bara hamnade i de bortglömda medarbetarnas arkiv.

Gabrielsson och Keller var två skrattande långbenta herrar från utbildningskontoret och deras chef hette något så fint som Hjukström. Det skulle inte dröja på förrän jag fick åka till Rimbo av alla orter och där avnjuta en månadslång introduktionskurs i vägprojektering. Hjukström var utbildad militär och kunde upprätta utbildningsplaner med stringens och byråkrati, av detta fick alla kurser nummer, 1000-kurser låg i pyramidens botten och 5000-kursen var toppen på pyramid, utbildning och karriär. Att bygga pyramider var inne på 1960-talet. Sedan kom någon som hette Carlzon och rev ned dem.


Fortsättning, del 3 följer

Av Lars-Erik Larsson 15 aug 2010 21:34